Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 MATTIS ÅTERKOMST.
jag måste hjälpa till med att smida allt möjligt till skeppen
och trossen. En dag, det var sedan kungen kommit och
folket redan börjat begifva sig ombord på skeppen, upp-
täckte jag Per och sade då till honom, att vi nu borde vända
åter mot hemmet, efter som hela sommaren var förliden,
och det nu började lida mot hösten, men det ville han icke:
han ämnade fara med konungen, som han både sett och
talat” vid, och hvilken var en så reel karl, att han tänkte
följa honom hvartåt det än bar. Han bad mig göra säll-
skap, så skulle han nog laga, att äfven jag blefve äntagen
till soldat. Hemma i skogen skulle de nog reda sig, nu
då det blifvit ett så godt år, hvilket ban hört af knektar,
som voro från samma håll som vi. En stund funderade
jag på att ge mig med, men då Jag tänkte på eder, beslöt
jag mig för att återvända. Så gammal som jag nu blifvit,
är det ej heller troligt, att jag fått följa annat än vid
trossen, och den var jag trött på. Dessutom var jag rädd
för sjön, och det var Rakki med. Det kunde taga en vecka
eller mer, innan vi hunno fram till Ryssland, sade man
oss, och under en så lång resa, skulle Rakki bli galen, ty
det blef han nästan på den enda dag, färden hem från Dan-
mark varade. Nej, Rakki och jag skulle hem igen; Per kunde
göra som han ville.
Innan konungen reste, fingo alla ut betalning för sina
arbeten, och rätt hade jag tänkt, ty ingen sade, att jag
skulle följa med. Jag kunde gå hvart jag ville, i likhet
med fera andra löskarlar, och så bjöd jag Per farväl. —
Hvad han hade förtjänat, sände han med mig hem jämte
skickningar till både Gretti och Lissu.
Det fanns nog arbete att få, där jag var, men sedan
skeppen och alla mina bekanta afrest, trifdes Jag ej längre,
utan begaf mig af mot norr. Snart träffade vi på skog och
berg, och då blefvo både Rakki och jag glada. Hvar vi
gingo fram, förekom det vildt, och ibland slogo vi oss ned
i skogstorpen och hvilade några dagar. ty öfverallt, där vi
stannade, fanns det godt om mat. En dag, då vi vandrade
fram längs vägen, fingo vi höra hundar, som jagade, och
då stannade vi för att lyssna. Plötsligen blefvo vi varse
en varg, som skulle smita öfver vägen åt det håll, där hun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
