Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TISKEN GÅR UT I KRIG. 115
drog åstad ut i kriget med ringa förhoppning att snart få
återkomma.
Vintern var fordom finnarnas hvilotid, då man nästan
odeladt kunde ägna sig åt jakten. Var lyckan god, så
blef behofvet af kött snart fylldt för ett mindre hushåll,
ett sådant som hos finnarna i Västerskogen. En älg eller två
var tillräcklig för sommaren, och var man lycklig nog att
äga tillräckligt med salt, kunde man medels detta eller med
tillhjälp af röken, som ej kostade finnarna något, konser-
vera öfverskottet för framtiden.
Jakten ansågs såsom nämndt icke för något egentligt
arbete, fastän det i själfva verket var ansträngande nog,
men man hade nöje däraf, och därför tog man icke så stor
hänsyn till de besvärligheter, man fick underkasta sig. Utom
för att skaffa kött att lefva af, jagade man för att befria sig
från rofdjuren, hvilka årligen beskattade såväl finska som
svenska skogsboar mångdubbelt högre än prästen och fog-
den tillsammans. Därtill kom, att deras skinn och hudar
lätt kunde förvandlas i penningar, eller rättare sagdt an-
vändas för att tillbyta sig det man svårast kunde afvara:
sädeskorn, krut och bly. MSärdeles måste utsäde ofta an-
skaffas, ty det var icke alla år, som finnarnas skörd var dug-
ligt till sådant. Med giller och snaror sökte man ersätta
eller minska behofvet af ammunition, och detta lyckades väl,
då det gällde småvildt, men icke när det var fråga om större
djur såsom björnar, vargar och lodjur, fastän dessa äfven
någon gång fångades på nämnda sätt; månget rofdjur skulle
dock hafva räddat sig, sedan det anfallit finnens boskap,
om denne ej ägt sin bössa med hvad därtill hörde, såsom
krut och bly.
De två gamle jägarna Pavo och Matti funno under
jaktens nöje vintern ej allt för lång, fastän de saknade sina
unga män, och snart hade våren gjort sitt inträde. Granen
hade skjutit tumslånga, ljusa skott, den bruna löfskogen
hade fått en anstrykning af grönt, bäckarna bullrade dag
och natt, sjön växte i höjd, och isen började smälta. Den
förut hvita marken hade återtagit sin grönbruna vårfärg,
och hvart man gick, såg man gröna plantor sticka" upp.
Tiden för de gamle männens mest maktpåliggande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
