Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 PERS ÄFVENTYR.
hade rott in i en liten bäck, som föll ut i älfven, och hade
där öfvertäckt båtarna med videbuskar så väl, att de full-
ständigt doldes för dem, som rodde uppför eller nedför
strömmen.
»Rakki sade oss, att du var nära,» hälsade mig Matts,
»och vi höllo oss tysta för att se, om du skulle upptäcka
vårt gömställe. Men välkommen!» och nu för första gången
efter många år kunde jag trycka Matts hand.
»Huru hafva vi det?» frågade Tarwen, som stod med
bössan i handen.
»Bra, ryssarna hafva vändt om,» svarade jag; »jag stan-
nade, tills de dragit sina båtar öfver grundet vid flodmyn-
ningen.» —— »Godt!» återtog min vän, »då få vi rådslå om
hvad vi nu skola företaga oss.»
Oinonen förklarade genast, att bättre gömställe för våra
båtar än här kunde vi icke finna, knappast för oss själfva
heller. Det vore dock klokast, om vi togo våra saker och
gingo ett stycke längre mot norr, tills vi fanno en bra och
trygg plats för vår natteld. Sedan vi påträffat en sådan,
kunde vi i lugn och ro rådgöra om vår fortsatta färd.
Som vi alla insågo, att en eld i denna glest bevuxna
del af skogen lätt skulle kunna röja oss, togo vi våra säckar
och begåfvo oss åter åstad. Då det befanns, att Matts’ och
flickans saker voro både många och tunga, måste vi dela
dem mellan oss fyra karlar, ty flickan syntes för späd och
vek för att kunna bära något och hade för öfrigt ännu icke
hunnit lugna sig efter den skrämsel, hon varit utsatt för.
Lämplig plats för vår lägereld var icke svårt att finna,
sådana sågo vi flera, men Oinonen, som gick förut, stannade
likväl först, då vi hunnit en god bit från älfven. »Det
löper en stig på södra sidan,» förklarade han, »och jag har
gått så långt för att våra yxhugg ej skola höras dit, ifall
någon skulle vandra vägen fram.» Då vårt tillfälliga läger
var i ordning och elden brann klart, lade jag mig bredvid
Matts och bad honom omtala, hvarför han var här och hvart
han ämnade sig. Innan han slutat sin berättelse, hade
våra kamrater sofvit en god stund, och nu bad jag honom
följa deras exempel, under det jag själf höll vakten tillsam-
mans med hunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
