Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 MATTS’ FÄRD TILL KARELEN.
Nikko hade goda märken på berg och vatten, så att vi lätt
kunde hålla den riktiga kosan. Så kommo dagar och nätter
med snö, som gjorde skidföret tungt och synvidden inskränkt,
och följaktligen blefvo vi något osäkra på den väg, vi hade
att följa. Då vi åkte öfver en större älf, sade dock Nikko,
att vi voro på rätt led. I närheten af älfven lågo vi öfver
natten, och då fingo vi oss en snöstorm af rätta sorten,
hvarför vi ej kunde fortsätta följande dag, och när vi ändt-
ligen kunde begifva oss iväg, hade det fallit så mycket
snö, att skidorna sjönko djupt ned i drifvorna.
Vi kommo den dagen icke långt, men vädret var klart,
och Nikko kände väl igen bergen. Då vi drogo åstad på
morgonen sade han, att vi icke hade långt till svenskarna
både mot öster och väster, ty det var Ljusneälfven vi farit
öfver. Om vi nu böjde något åt vänster, skulle vi kunna
undvika bygden, hvilket dock blef betydligt längre än att hålla
kosan rätt fram. »Huru vill du, att vi skola göra?» frågade
han. Jag tyckte, jag redan gått tillräckligt långt och ville ejl
onödan förlänga färden utan svarade därför, att vi gärna
kunde taga den senare vägen.
Så bar det af igen. Då vi på kvällen slutat äta, an-
märkte Nikko, under det han plockade tillsammans kvar-
lefvorna efter] sin måltid, att det gått väl hårdt på hans
matsäck. »Det samma gäller min,» blef mitt svar. »Vi
måste stanna här, tills vi fått förstärkning af provianten,»
återtog min följeslagare, »och du fårlof att hjälpa oss, Rakki,>
tillade han, under det han vänligt med handen strök hun-
den öfver hans raggiga rygg. »Vi träffa snart på träsk-
marker,» fortsatte han, »och en stor sjö, som vi skola öfver,
och där finna vi ingenting att skjuta utom ripor, hvilka
dock ej äro värda ett skott. Jag ångrar nu, att vi ej gåfvo
oss tid att förfölja tjädrarna vi sågo i går, men vifå försöka
att ströfva omkring här i morgon, så finna vi kanske några
andra; hjärpar träffa vi nog, men äfven dem kunna vi icke
kosta krut på, då de ej äro värda mer än riporna. Det är
nog bäst att vi begifva oss uppför den här bergsidan, ty
den är tätt bevuxen med både gran och furor.»
»Om vi, »sade min vän, då vi morgonen därpå voro färdiga
att begifva oss ut på vår jaktutflykt, »gå en bit från hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
