Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ FÅGELJAKT. 155
andra, så kanske Rakki löper mellan oss och stöter upp
någon fågel» Nikko var en van jägare, såsom jag kunde
märka, ty här hemma göra vi på samma sätt, hvarför jag
endast nickade till svar, och därpå skildes vi åt. Det led
mot middagen, och ändock hade jag icke sett någon fågel
och icke heller hört Nikkos bössa, hvarför jag blef ängslig
och undrade, huru det skulle gå för mig, då jag blef ensam
i de finska skogarna, där det var långt mellan de känne-
märken, pi sagt mig, men så tänkte jag, att det blir väl
alltid någon råd. I detsamma hörde jag Rakki uppgifva
ett par dofva skall, och så blef det tyst. Då hunden liksom
Nikko var ofvanför mig och tjädern, om det var en sådan,
Rakki stött på, skulle lyga uppåt, så att Nikko borde höra
honom, brydde jag mig icke om att gå uppför höjden
utan höll samma kurs som förut. Då gaf Rakki åter till
några skall på samma ställe. Nu förstod jag, att han hade
hittat på ett djur, som hvarken ville flyga eller springa,
hvarför jag skyndsamt begaf mig bort till honom.
Blott ett kort stycke hade jag hunnit, då jag hörde
Nikkos bössa och strax därpå Rakkis arga skällande, samt
ett rytande och stönande, som sade mig, hvad slags tjäder,
hunden hade påträffat. Af Rakkis skall förstod jag, att
björnen — ty det var en sådan — kom mot min plats, och
snart hörde jag braket af kvistar och djurets flåsande. Skjut-
färdig var jag, och så fort björnen hunnit ett par skutt
förbi mig, lät jag mitt skott gå.
Likafullt fortsatte djuret sin kosa nedåt en dalsänka.
Under det jag laddade, infann sig Nikko, hvilken dock blott
vinkade åt mig och därpå hastigt aflägsnade sig på sina
skidor. Snart var jag färdig att följa efter i hans spår, och
inom kort fann jag honom och hunden nära ett snår, där
den senare stod och skällde förtvifladt. Jag tänkte först
gå in i snåret, men Nikko uppmanade mig då att afstå
därifrån, då björnen lätt kunde vara öfver mig, innan jag
fått sikte på honom.
»Huru menar du, att vi skola få lifvet ur besten, om
vi ej gå in,» frågade jag förvånad.
»Vi måste vänta; orkar han, så går han väl snart däri-
från till den glesare skogen, och då är han vår,» svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
