Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYKTINGRRNA. 181
återtjänst ville han visa oss vägar och stigar till de norrut
liggande sjöarna, dit ryssarna sannolikt icke skulle tåga, ty
då de inträngde i denna del af landet, var alltid Kajana
deras första mål. Ginge vi genast, skulle vi vara vid hans
hem innan dagningen, och med vår hjälp skulle han då
hinna undanföra de kornsäckar, han hade fyllda.
Vi insågo genast fördelen af att få en pålitlig vägvi-
sare, hvarför vi lofvade bistå gubben. Valborg och våra
säckar lämnade vi kvar och så drogo vi åstad. Lyckligt
framkomna till ort och ställe buro vi gubbens kornsäckar
från gården och dolde dem på det ställe han utvisade.
»Nu gå vi,» sade han, då detta var gjordt. »Tack vare
eder hjälp, skola ryssarnas hästar ej äta mitt korn.» Vi hade
endast hunnit en liten bit, då vi hörde folk prata och där-
emellan tramp af hästar. Ovissa om hvilka de ankommande
voro, dolde vi oss invid vägen. Så snart vi fått syn på dem,
gingo vi fram emot dem, ty det var tydligt att det var
flyktingar; en ganska talrik skara var det dessutom. De
frågade oss genast, om vi varseblifvit några ryssar, men då
vi svarade, att vi hvarken sett eller hört några fiender, ville
dé genast rasta och slå sig i ro, emedan de vandrat hela
natten. Oss, som voro beväpnade, bådo de stanna hos dem som
skyddsvakt. Då kom jag att tänka på Valborg och svarade,
att om deras kvinnor ville lämna oss några klädespersedlar
passande för en femtonårig flicka ville vi stanna och så långt
vår förmåga stod skydda dem. Då vi tillade, att äfven vi
voro flyktingar samt ämnade oss till Sverige, där vi hade
vårt hem, lofvade man att bistå oss.
För att i tid kunna varsko våra nya bekanta, ifall
fienden skulle nalkas, gingo Matts och jag ett stycke framåt
och lade oss nära vägen att sofva, säkra som vi voro att
Rakki skulle bättre än vi besörja vakttjänsten, och efter
den genomvakade och arbetsamma natten behöfde vi verk-
ligen hvila.
Solen stod nära middagshöjden, då Rakki purrade oss.
Yrvakna sprungo vi upp och fattade våra bössor. I det vi
nu lyssnade, börde vi tramp af hästar.
Stegen voro dock långsamma, och att döma af ljudet
var det icke någon större hop ridande som nalkades, dess-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
