Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERFULLT AF VARGAR. 197
Likafullt visste vi, att vi gingo en besvärlig tid till
mötes, men det brydde vi oss ej synnerligen mycket om.
Matts och jag turade om att gå före, och hade nästan alltid
Valborg samt Rakki emellan oss. Tillfälligtvis sköto vi
fåglar, och genom dem samt hvad vi fört med oss, hade vi
fallt upp med föda. Allt gick väl, tills vi kommit till de
större mossmarkerna, Matts omnämnde under redogörelsen
för sin bortresa. Där hörde vi efter mörkningen vargarna
tjuta, än här än där i skogsdungarna, något som vi dock
icke brydde oss om, ty vargalåt voro vi vana vid. Men
bäst vi gingo, fingo vi se vargar både före och efter oss.
Rakki hade länge förberedt oss på, att de voro oss nära,
hvarför vi hade tagit bössorna ur hölstren, men trodde just
icke, att vi skulle behöfva använda dem. Månen sken klart,
så att vi kunde se, att rofdjuren voro talrika och att de,
som voro före oss, ej gjorde sig någon brådska med att gå
ur vägen, fastän skidorna skrapade rätt hårdt mot snön.
Den gången gick jag förut, och ifrigt spejade jag efter
något ställe, där vi kunde fatta posto och i all hast få en
eld tänd, ty vargarnas stora antal gjorde mig orolig. Emel-
lertid fingo vi sikte på en mindre holme i den stora mossen,
och då vi kommo närmare, varseblef jag några höga, torra
furor sträcka sina grofva grenar öfver de stora klippstyckena
på ön.
Hittills hade vi icke sagt något till hvarandra, men nu
uppmanade jag Matts att under färden lossa yxbanden, så
att han hade yxan klar, och Valborg att hon, så snart vi
uppnått den lilla holmen, skulle kasta säcken och så fort
görligt var tända en eld, där jag stannade.
Själf lossade jag yxan, innan jag styrde bort till klipp-
styckena, där, såsom jag anat, några af vargarna hade stannat
för att invänta oss. Så vidt jag kunde se, voro de dock
blott fem till antalet, och af dem togo tre till flykten, då
jag uppgaf ett högt rop. En kom rusande emot mig, men
fick en kula midt i bröstet, och så hastigt var hans anlopp,
att han föll öfver spetsen af min löpskida. Under det jag
ryckte lös denna, hörde jag, att det knastrade bakom mig,
och att Matts ropade till, och då jag vände mig om, fick
jag se en varg, liggande på magen, släpa sig bort till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
