Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 HEMRESAN FRÅN FINLAND.
plats, där Valborg stod. Hon lutade sig hastigt ned och
tog loss en yxa, hvarpå hon snabbt skyndade mot vild-
djuret och dödade det med ett enda kraftigt hugg i huf-
vudet. Nu small det äfven för Matts, men jag hade ej
genast tid att se efter hvad verkan skottet åstadkom, ty här
gällde det att ladda om så fort som möjligt. Då detta var
gjordt, kastade jag om skidorna för att se, hur det stod till
bakom mig. Matts var fortfarande tyst under det han ifrigt
laddade, och ute på mossen såg jag väl ett halft tjog vargar
stå och betrakta en af sina kamrater, som låg och rullade
sig i snön, men detta varade blott ett ögonblick, därpå
rusade de i en klunga på honom och sleto honom i stycken.
Jag ropade nu till Valborg att hastigt klättra upp på klippan,
som låg bredvid oss, men då hon icke genast svarade, ro-
pade jag ännu en gång, i det jag sköt fram skidorna förbi
klippkanten. Med detsamma slog en eldslåga upp framför
mig, och jag fick se flickan ifrigt blåsande ligga bredvid en
hög kvistar. Nu kom Rakki springande från Matts, mellan
hvars ben han tagit skydd, och kröp in mellan elden och
klippkanten. Där var han ej rädd längre utan morrade,
gnisslade och visade tänderna samt tycktes nästan vilja rusa
på vargarna. Matts hade hela tiden hållit sig tyst, men då
lågan steg allt högre, frågade han mig hviskande, om icke
tiden vore inne att ge vargflocken respass.
Jag bad honom först taga skydd af klippan, och där-
ifrån sände vi sedan våra kulor in i den klunga, som bil-
dades af odjuren, hvilka stredo sins emellan, om sin döda
kamrat. Vi hade väntat, att vargarna genast skulle taga
till flykten, hvilket de dock icke gjorde: några skilde sig
visserligen från de andra, men de flesta fortsatte obekym-
radt sin strid. Vi blefvo förskräckta öfver deras vildhet
och skyndade att gifva dem ännu en hälsning från våra
bössor. Då ändtligen skingrades flocken, och under tiden
hade Valborg fått ihop ett väldigt bål, som upplyste nejden
vida omkring. Helt säkert var det den höga eldslågan,
hvilken jämte blixten från våra bössor kom vargarna att
skynda till skogen, ty som vi endast sågo en rörlig massa
af kroppar, hade vi icke kunnat sikta säkert, och rätt snopna
blefvo vi, då vi sågo, att ingen varg låg kvar på platsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
