Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖGMÄSSA I IMMANUELSKYRKAN. 139
bruka ett ord, om hvilket han en annan gång själf sagt, att
den människa, som tilläte sig att begagna detta tillmäle mot
sin broder, skulle därmed göra sig skyldig till eldens helvete.
Det ordet innebär ock frånkännande af allt människovärde,
såsom om I saden: He is worth nothing; eller: He is nothing of a
man. När Gud är den, som säger det, måtte det väl dock
vara så, hur hemskt och förskräckligt det än må låta, ja, ljöde
det än i våra öron såsom en dödsringning. Vi ha alltså ej
blott rätt, utan plikt, så vidt vi tala å Guds och icke våra
egna vägnar, att jämväl tillropa enhvar, som så handlar, som
den rike mannen i vår text gjorde: Du dåre! Härvid ha vi
att lägga märke till, att denne rike man, lika litet som den i
dagens evangelium omtalade, var hvad gemenligen förstås
med en elak eller dålig människa. Det var en världsträl.
Se där hvad som kom honom att själf frånhända sig sitt
människovärde, att lik den oandelige Esau för en grynvälling
bortsälja sin förstfödslorätt. Han ville i de nybyggda större
ladorna insamla »allt sitt goda», och därpå slå sig till ro, äta,
dricka och framlefva glada dagar. Men han hade glömt
förutsättningen, som ju är lifvet. Den dåren, han kallar själen
för sin och talar om de många åren, för hvilka han har
mycket godt förvaradt och åt henne tillredt. Men dessa år,
de tillhöra icke honom, en annan förfogar däröfver; denna själ,
hon skulle kräfvas af honom såsom ett lån, hvilket vore
förfallet till inbetalning, genast, vid anfordran, utan föregående
uppsägning eller något det ringaste anstånd. »I denna natt!
Tillämpningen kunde göra sig själf, men Jesus gör den
uttryckligen genom sitt: »Så går det.» Den rike hade menat
sig samla skatter åt sig själf, sökande sålunda behålla sitt lif;
och han mister det — oundvikligt, ohjälpligt, ty hans tid är
ute. Hafven I hört talas om dessa öar, som för en tid höjde
sig ofvan hafvet för att plötsligt åter däraf höljas: en bild af
människolifvets tidliga ställning till evighetens haf, blott att
personlighetsförhållandet tillkommer med evigt ansvar för
lifsgärningen i tiden. Tro icke, att någon går säker, eho han
är, ung eller gammal, man eller kvinna, fattig eller rik; ty
där åteln är, hvarhelst det må vara, dit skola örnarna
församla sig. Därför är det af omätlig vikt att i tid beså det
fält, som bär ymnigt efter tiden, att rifva ned de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
