Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BESÖKET I ANDOVER. 191
utan kan säker bo, såsom den där sitter under den högstes
beskärm och hvilar under den allsmäktiges skugga.
Från denna säkerhet och trygghet skrider nu profeten
vidare till att skildra det nya förbundets innersta väsen, dess
högsta lycka, såsom en trolofning. »Jag vill» förklarar han,
hvars vilja allt är underlagdt. Detta den svenska
bibelöfversättningens vill utgör den trofaste makens svar på den
trolösa men ångerfulla makans: »Jag vill gå till min förra man
igem» (Hos. 2,7). Sådan var hans kärlek, att han icke kunde
annat än af hennes otrohet finna sig på det djupaste kränkt,
förnärmad, ja, vredgad däröfver; men vid vreden fick det ej
stanna, barmhärtigheten berömmer sig mot domen. Och
detta nya förbund gäller ej endast för en viss tid, det är
öfver hufvud icke af tids- utan af evighets-natur: den Evige
gifver sig därigenom åt det för evigheten anlagda
människohjärtat och uppfyller med den gudomliga kärlekens fullhet
vårt armod, vår kärlekslängtan. Trefaldigt orygglig lyder
hans trolofningsförsäkran, liksom flödade hans hjärta öfver
af villighet att bereda oss en orubbligt fast grund för denna
förbindelse. Vi veta ju, huru lättsinnigt vi handlat, på oss
själfva kunna vi därför ingalunda lita, på honom allena hvilar
vårt hopp.
Målet är att känna Herren; såsom ju ock vår Frälsare
betecknar detta såsom evigt lif (Joh. 17,3) — alltså icke
blott förståndets sak, utan den högsta lifsangelägenhet, en
inbördes personlig lifsgemenskap, ett växelförhållande af
ömmaste art, hvarvid icke blott blickar växlas, så att han ser
ned till henne och hon alltjämt upp till honom, utan
Herren förbarmar sig öfver henne, som i ogunst var, sägande till
det, som icke var hans folk: »Du är mitt folk», och det skall
säga: »Du är min Gud> (Hos. 2, 23).
Äfven förbundsmedlen angifvas af Herren på trefaldigt
sätt, i det att han först nämner rättfärdighet och dom, därpå
nåd och barmhärtighet, slutligen tron eller trohet såsom dessa
medel. I allt är det han, som gifver, brudgummen, som
räcker vårdtecknet åt sin trolofvade brud. Men spörjer du
kanske, hvadan detta tal om »rättfärdighet och dom»? Det
torde göra dig förskräckt, att icke härom anses vara tillfyl-
von Schéele, Hemlandstoner. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
