Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 1. Uppbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Kajland och hans pojkar.
——
1. Uppbrottet.
SE
Sn bister vinterafton år 1597 såg man vid stranden af
Konnevesi en grupp menniskor färdas mot vester.
I spetsen för tåget gingo ett par halfvuxna pojkar om
femton å sexton år, båda storväxta för sina år, den ene
beväpnad med ett ypperligt armbost, den andre med yxa
och spjut.
Skymningen var inne, himmeln, molnhöljd, bådade snö.
Den längre och spensligare af ynglingarne stannade de
lätt löpande skidorna, och sägande till sin kamrat: »Vi få
invänta morbror och de andra, ty det är tid tänka på natt-
elden, innan det blir mörkare,» afskakade han rimfrosten
från sitt långa, svarta, öfver axlarna hängande hår.
»Bry dig inte om det, Pecka Huskojnen! Far skall
ropa då han finner tiden vara inne, och jag gissar han vill
till sjöns norra strand innan han säger något; låt oss derför
gå; snart göra vi elden, och vi ha allt slitit så pass ondt
i dag, att vi kunna sofra till och med utan eld.»
Den andra delen af sällskapet bestod af två män, som
drogo en tungt lastad kälke, på hvilken sutto ett par små
gossar. Efter kälken gick en kvinna, som på ryggen bar
en liten flicka. Alla gingo på skidor och sträfvade under
tystnad framåt.
Efter en stund uppgaf den ene mannen en skarp hviss-
ling, hvars ljud gällt genomskar den tunna vinterluften och
hade till följd, att de två förutgående gossarne stannade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
