Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 2. Anti och Pecka på färd till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
finnar; de hafva säckar på ryggen och spjut i händerna.
Det är svenskar som jagat bort de våra.»
Gissningen var riktig, ty då konung Sigismund, enligt
sin vana, icke höll ord och ej mötte sina tillgifna finnar på
bestämd tid, hade Stålarm, då han förnam, att Uplands-
bönderna samlat sig för att angripa honom, helt hastigt
dragit sig tillbaka och återseglat till Åland med sin fotta.
Våra finngossar hade vid den skyndsamma afresan
blifvit kvarlemnade, att taga sig fram bäst de kunde.
Då de sågo. att svenskarne varsnat dem, skyndade de
att sätta till sina segel och seglade norr ut, i förhoppning
att återfinna sina förlorade landsmän.
Under dagens lopp seglade de förbi många öar och
holmar utmed de låga svenska stränderna och sunden, och
på aftonen låg der hela hafvet öppet för deras blickar.
Endast långt i norr framskymtade låga uddar och skär: det
var det efterlängtade svenska fastlandet.
Hittills hade de öfvergifna ynglingarne icke talat om
sin framtid och sina planer, så länge de trott sig skola åter-
finna sina landsmän. Men då nu hafvet låg fritt och intet
fartyg syntes, utbrusto de samtidigt i ett högljudt rop:
»Fria! Vi äro fria! Der är Sverige, der är vägen till de
våra! Gud vare lof!» TI glädjen talade de om sin framtid
och sin snara återförening med Örjan, Hejki, Mattu och
småttingarne, så att deras glädjedruckna sinnen glömde det
närvarandes oro. Den inbrytande skymningen väckte dem
till besinning, och nu kom frågan: »hvad skola vi göra,
hvarthän vända oss?» Pecka afbröt den långa tystnaden,
»Vi reste länge söder ut med väbeln och hästarne. Morbror
sade, att vi skulle åt vester; deråt låg Sverige och Malm-
berget; vi styra nu mot norr!» — »Ja, du har rätt,» svarade
Anti; »der är Sverige, der är vester, men Malmberget är
mera åt norr, låt gå!»
Instinkten sade våra finnar, att de borde undvika att
sammanträffa med svenskarne, då det säkerligen ganska vidt
omkring i orten var kändt, att finnarne kommit som fiender.
De beslöto derför fortsätta seglingen mot norr. De turade
om med att sköta båten, och då natten var förliden, hade de
RR AS AA nats RR
SAEESNINSSEIESSE ISEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
