Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 2. Anti och Pecka på färd till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
ANTI OCH PECKA PÅ FÄRD TILL SVERIGE. 33
herr Erik, flottan och hela verlden. Solen brände het, vestan-
vinden hade dött bort, och luften kändes kvalmig då jägarne
afslutade jagten och återvände till båten. De medförde
några harar och en gammal tjädertupp. Jagten hade icke
varit särdeles god, och fere dåliga skott hade de gjort.
Detta bekymrade dem dock föga, men ingen hade lust att
ro båten i denna stilla sjö och kvalmiga luft. De beslöto
derför afvakta den svalare aftonen och sträckte derför ut
sig på sina bäddar. Anti funderade på, om det ej skulle
vara lika bra, om de blefve kvar här tills herr Erik af-
hemtade dem. »Såå,» sade Pecka skrattande; »har du redan
förlorat din längtan till fartygen! Vi få se hvad du säger
när du hvilat dig och vinden blåser upp.> — »Jo, jag säger,
att vi nu skola passa på och söka upp far och mor.» Härpå
svarade Pecka ingenting, och snart föllo ynglingarne i sömn.
De vaknade vid att åskan dundrade och regnet föll i
strömmar; vreda vågor piskade stranden, der deras lilla båt
skakades upp och ned. Yrvakna, skyndade de att bättre
fästa båten och rädda sina saker emot regnet. Snart dröpo
deras kläder af vatten, hvarför de togo skydd under träden.
» Väl att vi ej äro ute nu,» sade Anti, »och jag undrar,
huru det nu skall gå för dem som äro långt från land.> —
»Bra, tänker jag,» svarade Pecka; »de hafva icke som vi,
sofvit, utan sett ovädret på afstånd och sökt sig i land.» —
» Väl det,» svarade kamraten; »nog är det bra här, men när
vinden saktar sig, begifva vi oss väl åstad, eller hur menar
du?» — »Ja, som du vill.»
I gryningen följande morgon återfinna vi dem vid Grön-
borgs yttre hamn. Deras bleka anleten uttryckte den högsta
förundran, och snart gaf sig denna tillkänna i ord. Den
gången var det Pecka som tog till orda.
»Känner du igen dig, Anti?»
»Ja, helt säkert var det här fartygen lågo. Ser du inte
den släta röjda backen, der tälten stodo, och känner du inte
"igen de fyra furorna på åsens krön?»
»>Jo, jag känner igen allt, men hvar äro fartygen och
hela flottan?» — »Ja, det är mer än jag kan utfundera;
men hvad är det för folk som rör sig der! Det är inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
