Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 11. I vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Man var snart i färd med att aftaga huden och stycka
elgen. Medan detta pågick hörde man, att vargarne icke
aflägsnat sig. En af dem var nog modig att visa sig. Det
var klart, att de ännu icke uppgifvit hoppet att få dela jagt-
bytet med finnarne. Detta insågo dessa också mycket väl.
Det var slut på dagsljuset innan våra jägare hunnit
upphänga elgköttet i träden så högt, att vargarne icke
kunde komma åt det. Återstod det skrymmande innanmätet,
hvilket mången jägare skulle lemnat åt vargarne; men detta
ville våra fattiga finnar ingalunda afstå. De hade andra
planer.
Sedan de samtalat om saken, såg man dem bära ihop en
mängd ved och tända en stockeld. Så spjälades pertor och
hopbundos med vidjor till några bloss. Hejki antände ett
och medtog Here, fattade spjutet i andra handen och begaf
sig af mot hemmet. Örjan deremot tog skydd bakom en
fura, för att der afvakta om någon varg, då allt blef tyst,
skulle af blodlukten och sin egen hunger lockas inom ljus-
kretsen. Och der stod finnen ensam, trotsande köld och
omgifvande faror, lugn, tålmodig och orörlig som han varit
huggen i sten. Kölden trotsade han af vana, och faran,
den ansåg han sig kunna besegra, ehuru vargarnes tjut och
en och annan knastrande kvist påminde honom om att den
var nära.
Ett par timmar derefter skymtade han skenet af ett
bloss, och fram i ljuskretsen trädde nu Hejki och Mattu.
Innan Örjan hann tilltala henne sade hon: »Frukta icke
för barnen: de sofva, och dörren ha vi tillbommat. Jag
gick med, ty ni behöfva mig.» En vänlig nick från Örjan
blef svaret. Från hemmet hade Hejki medfört stenbåren,
och på denna lades nu elgens innanmäte. Bördan blef tung,
men då viljan är god är man stark. Mattu tände nu blosset
och gick i spetsen för tåget.
De hade gått en stund då Örjan sade: »Gå efter med
blosset; jag hör vargarne följa oss.» Snart hade de pas-
serat ett litet kärr, der det var betydligt ljusare än i skogen.
»Mattu,» sade Örjan lågmäldt, »sök, under det vi gå, fästa
blosset på båren; gå sedan bakom mig och fatta handtagen
så att du helt oförmärkt kan lösa af mig.»
SES EISENSTEIN
SS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
