Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 11. I vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VILDMARKEN. 101
Mattu gjorde så, och så snart Örjan kände, att hon fått
riktigt tag, kröp han helt tyst ned då Mattu gick förbi
honom. Bössan hade han tagit med sig från båren, och nu
gömde han sig bakom en buske, der han hade utsigt åt
slätten.
»Ni ären listiga nog, vargar,» sade han för sig sjelf;
»>men nu få vi se hur det går för eder.» Med detsamma
varsnade han den första vargen ute på kärret, och efter
den följde en lång rad med smygande steg och slokade
svansar, färdiga att göra ett angrepp, om tillfälle skulle
erbjuda sig.
Plötsligt stannade hela skaran. En vindfläkt hade sagt
dem, hvar Örjan befann sig; men lika plötsligt möttes de
af en eldstråle från hans bössa, och der låg nu den gamla
vargen, ledaren för tåget, vältrande sig på marken under
högljudt vrålande. Nu höjde Örjan ett högt rop, och hela
vargflocken tog till flykten. Ett par sekunder derefter stod
Mattu bredvid Örjan, räckande honom yxan, under det hon
sjelf höjde Hejkis spjut. »Ingen fara, mor,» sade Örjan;
»mitt bakhåll lyckades denna gång,» och dermed gick han
bort till det fällda vilddjuret och affärdade det med ett
slag af yxhammaren. Aterkommen till båren, blossen och
Hejki, sade Örjan gladt: »I dag är lyckan med oss, Hejki;
snart äro vi hemma, och jag tror, att vargarne fått nog för
denna gång.» Denna förmodan visade sig riktig, ty de
voro snart vid hemmet utan att ha blifvit vidare förföljda-
Blott en kort stund unnade sig karlarne hvila. Man
kunde tycka, att de fått nog af arbete under dagen; men
så tänkte de ej sjelfva. De måste anstränga sig nu, då
snön var ytterst tjenlig för fortsatt jagt. Hela natten ar-
betade de på att förfärdiga en kälke för hemforsling af
elgköttet och de båda först dödade vargarne, och redan i
daggryningen voro de färdiga till aftåg. Mattu skulle lägga
elgens inelfvor på ett af karlarne anvisadt ställe, dit man
hade utsigt från pörtets ena glugg, ty de hoppades, att
vargarne, ledda af lukten och blodspåren, skulle infinna sig
för att söka äta deraf. Sedan hon verkstält flyttningen,
skulle hon slå vatten öfver inelfvorna, att de måtte frysa
fast. Man ville förekomma, att vargarne plötsligt rusade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
