Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 13. Örjans färd till hertigen - 14. Finntorpet i Oreskogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Följande natt finna vi Örjan liggande vid sin i skogen
uppgjorda natteld flere mil från Kungsör. Han hade full-
gjort sitt värf och kände sig oändligt belåten. Nu behöfde
han blott vid Kopparberget uppvisa sin byggnadssedel för
att sedan i lugn motse framtiden. Litet rädd var han nog
för fogden, men då han talat med hertigen, skulle det nog
gå bra för honom i Falun också. Att han derigenom fick
sin hemfärd förlängd fäste han sig icke vid. Vid Koppar-
berget tänkte han i alla fall skaffa sig råg till utsäde och
hvad mer han kunde åstadkomma. Vid friskt mod och med
glada förhoppningar somnade han för att vid dagens gry-
ning fortsätta sin hemfärd.
14. Finntorpet i Oreskogen.
Uppe vid det ännu namnlösa finntorpet i Oreskogen
skred tiden långsamt fram, ty man saknade arbete. Mattu
sysslade väl med barnen och hvad hon för öfrigt kunde göra,
men hon saknade material till stadig sysselsättning. Hon
räknade derför dagarne till Örjans återkomst och önskade
sig åtminstone litet lin att spinna. Emellertid gick tiden.
Aprilsolen blef allt varmare, dagarne allt längre och mid-
dagssolen smälte redan snön från taket. Hejki hade dag-
ligen varit ute på skytte och fångst, men utan synnerlig
lycka, hvarför han nu några dagar hållit sig hemma.
Så satt en dag hela familjen utanför stugan, der elden
var tänd i ugnen. Man afvaktade, att röken skulle gå ut
derinne. Så hördes ett lätt skrapande ljud, och ögonblicket
derpå stod Örjan strålande glad och varm midt ibland dem.
Det blef glädje och fröjd hos gammal och ung. Det var
ingen högljudd och larmande glädje, ty tystlåten och sluten
är skogsfinnen alltid, och så nyfiken han ändock i grunden
PE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
