Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 14. Finntorpet i Oreskogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNTORPET I ORESKOGEN. höll
är, dröjer det länge innan han gör några frågor. Så ock
nu. Man nöjde sig med att skjuta och lyfta på kälken;
man fann den tung och undrade på hur Örjan orkat draga
den hem.
»Jag har mäst gå om nätterna, då snön varit frusen
och skaren burit. Det har icke varit så tungt ändå, men
glad är jag att ha fått kälken hit. Låt oss nu se hvad jag
har på den. Se här, Hejki, får du,» och dermed gaf han
honom en ovanligt väl arbetad yxa; »den har du fått från
öfverheten med helsning att bruka den med kraft, och här
har jag en från samme man. Och der, Mattu, har du,» och
dermed lemnade han henne en stor knippa lin. »Den har
jag icke haft med mig längre än från Ore, der jag fick den
af en kringresande helsinge mot fem par tjäderfågel, som vi
skola lemna dit nästa jul, och här har du mer.» Så tog
han ett litet väl omlindadt paket med synålar, tråd och en
sax. Det var saker af värde; nu behöfde Mattu ej vara
sysslolös längre. »Och här, Hejki, har jag åt oss,» och så
lade han en hel knippa tobaksblad i Hejkis händer." »Och
se, Jossi, här är åt dig!» Pojken glömde, att han var finne:
han skrek då han höll en täljknif i sina händer. »Och nu
det bästa till sist!» sade Örjan och pekade på en säck. »Der
är råg och annat frö. Gud låt oss nu få tidig vår och
varm sommar, så blir nog råd för oss fattiga finnar i den
svenska skogen, ty, tack vare hertigen, här har vi frid, och
här är brefvet derpå. Hugg ett hål i en fura, Hejki; der
skola vi förvara brefvet. Gud signe hertigen!»
Det var vår. Solen brände hett, alla bäckar brusade,
ljungen hade bytt om färg, tumslånga, ljusgröna skott syn-
tes på hvarje barrkvist, löfvet började sticka ut och grönska,
talltrasten slog sina ömsom glada, ömsom vemodiga drillar
i trädens kronor, under det bofinken gladt ropade sitt tvitt!
tvitt! och blåärlan med små kvicka steg mätte längden af
pörtets takås. Det var icke längre tyst i skogen, ty kraf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
