Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 14. Finntorpet i Oreskogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
tiga och täta yxbugg ljödo oafbrutet, och deremellan hör-
des braket af ett fallande träd. Det var arbetet med den
nya sveden som pågick. Hela familjen var der församlad;
der lågo barnen och lekte, der var mor Mattu sysselsatt
med att afflå bark till bröd, och der arbetade karlarne med
fällningen, och så fortgick det dag för dag hela våren och
försommaren, med undantag af de dagar karlarne måste
egna åt jagten af småvildt och fisket.
Så kom den vigtiga dagen då den gamla, nu upptor-
kade sveden skulle brännas. Det var fara att elden skulle
sprida sig, men man hade vidtagit alla försigtighetsmått man
kunde, och så tändes de torra träden mot kvällen, emedan
sommarnätterna 1 denna del af landet och vid denna årstid
vanligen äro lugna. Det knastrade och brakade i de torra
kvistarne, lågan slog högt, och röken bolmade mot skyn,
och der stodo Örjan, Hejki och Mattu beväpnade med hvar-
sin ung gran, hvars kvistar nedtill blifvit afhuggna men
kvarlemnade vid toppen, der de bildade en yfvig kvast.
Det var deras enda vapen att bekämpa elden med. Det
var också tillräckligt så länge det var lugnt, ty gnistorna
gingo rätt upp och föllo också rätt ned. Föll någon i sned
riktning eller utanför svedens område och antände, kvickt
och raskt var någon af de vaktande der och slog med gran-
ruskan så att elden slocknade. Hvad granruskan icke
kunde släcka trampades ut. Det är ett mödosamt arbete.
Också voro våra finnar starkt medtagna då solen steg upp
och sveden till det mesta var utbränd. På någon hvila var
dock ej att tänka, ty nu skulle öfverblifna bränder sam-
manföras till elden på sådana ställen, der det icke brunnit
tillräckligt, och så måste man släcka der det brunnit för
hårdt i jorden. Till sådana ställen måste man bära vatten.
Då solen sjönk ned bakom bergen hade man vunnit seger:
sveden var bränd. Man hade arbetat hårdt i tjugufyra
timmar, nu fick man hvila; men vaka måste man ännu.
Elden glimmade, här och der flammade den upp; på ro var
ej att tänka förrän all rök upphört, och det skedde först
då morgondaggen föll; då först fick man hvila de trötta
lemmarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
