Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 15. Öfverfall och illdåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERFALL OCH ILLDÅD. VET
bodde. Ville jag nu inte gå härifrån, så visste de hvar jag
fans. Jag blef då förfärad och tänkte på er, men så rann
sinnet till på mig och jag tänkte. det vore bäst om jag
nu gjorde slut på dem. Jag smög mig derför efter för att
passa lägligt tillfälle. Detta inträffade icke förrän de skulle
stiga på flotten. Då gick den ene ut i bakändan af flotten,
och den andre tog stången för att skjuta ut, och just som
han stödde sig mot stången kastade jag yxan. Hon träf-
fade så att stången brast och den svarte kanaljen tumlade
baklänges i strömmen, i det han ropade till och den andre
vände sig om. Jag fick ej bössan i ordning, innan han
sköt. Skottet träffade mig, jag hajade till och föll på sidan.
Jag hörde skyttens skratt och fick i detsamma se röken på
andra sidan. Då ville jag icke skjuta honom, ifall han
hade kamrater.
»Jag tänkte: strömmen drar nog flotten ned i forssen
och då spar jag krutet, och så låg jag stilla och kände
efter, om det var någon fara med mig. Nej då! Det är
nog bäst gifva den der mordbrännaren en kula, så äro vi
af med dem, och så lagade jag mig till. Men med det-
samma hoppade han från flotten ned i vattnet och började
simma. Jag kom icke åt att skjuta, ty flotten var emellan
oss, och då den drifvit förbi, var hållet för långt, och ännu
längre var det då svensken gick upp på land. Han förstod
nog, att jag höll ögonen på honom, om jag lefde, och så
hotade han mig med knytnäfven.
»Då steg jag upp och gjorde sammaledes, och så sigtade
jag på honom, men då slank han tvärt bakom en sten, och
det var detsamma: jag tänkte bara skrämma honom. Så
ropade jag och frågade honom hvar han hade sin bössa, och
då skrattade jag, ty nu ha svenskarne två bössor mindre.
Skada var i alla fall på gevären. Nu undrar jag om han
hade kamrater. I så fall ha vi dem här i morgon. Voro
de ensamma, kunna vi skratta åt dem: de skola finna oss
vara långt borta då de komma hit. Vrid mig en lång vidja,
Mattu; jag vill taga den om lifvet för att hålla kvar trasan
du lagt på såret. Tack! Nu skola vi sofva; läggen eder!
Svenskarne äro aldrig ute på natten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
