Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 15. Öfverfall och illdåd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Att sömnen icke infann sig så snart, var gifvet; hvar
och en tänkte på den förlust de lidit. Men på det hela
hade de det bra mycket bättre nu än då de anlände till
Oreskogen ; särskildt voro kreaturen för dem af mycket
värde. Året led; man måste skynda på för att få bostad
innan vintern kom.
Det var knappast öfver midnatt då den lilla skaran bör-
jade sin vandring. Hejki gick förut, så Mattu med barnen,
så boskapen och sist Örjan. Han stannade ofta för att
lyssna efter om de voro förföljda, men då intet märktes,
skyndade han att upphinna de förutgående. TI dagningen
voro de vid elfven, som de måste vada öfver. Det var ljust
då alla kommit öfver, ty barnen och getterna måste bäras.
En suck af lättnad undslapp alla då de voro öfver och
Örjan hade fattat posto vid vadet. Visserligen voro våra
vandrare ett par mil högre upp vid elfven än den plats
der föregående dagens händelser timat, men för skogs-
boarne är den väglängden icke något afstånd. Nu gjorde
man ombyte i marschordningen så till vida, att Mattu gick
i spetsen jemte fickan och så boskapen, framdrifven af den
nu åtta-årige Jossi. Hejki med sitt armbost och spjut stan-
nade kvar hos Örjan. Karlarne voro beredde på strid.
Troget stodo de kvar på sin post tills solen brände
hett och Mattu hade några timmars försprång. Då skyndade
de efter och upphunno de sina 1 kanten af en ofantlig
mosse, der kreaturen hade godt bete.
Man var nu öfvertygad, att svenskarne ännu icke vore
efter dem, men beslöt likafullt att med största skyndsamhet
fortsätta färden.
Fem dagar derefter hade man passerat Öster Dalelfven.
Nu kände de sig lugnare och beslöto hvila ut, ty så väl men-
niskor som djur voro medtagna efter den ihärdiga marschen,
och ehuru Hejki ingenting sade, syntes likväl tydligt, att
han led svårt af sitt sår. Slumpen hade fogat så att van-
drarne öfvergått Dalelfven på ett ställe der en liten flod
föll in uti den. Der var mycket fisk; man fångade deraf
öfver behofvet och behöfde således icke knappa in på mat-
rationerna; man hemtade sig derför snart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
