Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 20. Bäfverjägarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
med en säck på ryggen gick till furan, Pecka med Racki
uppåt fjälltoppen.
Långt hade de icke gått förrän de hörde Anti ropa
och skräna, och kort derpå hördes en björn ryta. Racki
for af som en pil och Pecka nära nog lika fort. Några
ögonblick till och Pecka hörde Racki angripa björnen. Det
blef en häftig sammandrabbning, och emellanåt hördes Anti
med höga rop uppmuntra Racki. »Kör på honom, Racki!
Hugg honom! Bra, bra! Hussa, hussa!»
Nu var Pecka framme och kunde ej hejda ett gladt
skratt vid den anblick som mötte honom. Vid en rottjock
gran satt björnen och parerade de hugg Racki oupphörligt
gaf honom, och uppe i granen satt Anti, småsvärjande öfver
att han varit så dum att gå obeväpnad till fjället. Pecka hade
all möda att hålla sig lugn, ty hela tilldragelsen föreföll
honom ogement löjlig, och då Racki fick se Pecka skällde
han ännu värre på björnen.
Då Peckas kula träffade björnen, föll han icke ögon-
blickligen, utan reste sig upp och omfamnade trädet hvar-
uti Anti satt, men föll dermed ock till marken. Det var
hans sista kraftansträngning.
Vid det björnen reste sig hade Anti begifvit sig längre
upp bland kvistarne, under det han allt jemt väsnades och
grälade både på björn och sig sjelf. Men då Pecka såg
björnen falla, bad han Anti skrattande komma ned. Litet
misstroget kom han varsamt utför granen, men då han
såg björnen ligga död, var han strax på marken.
Han berättade nu, att då han kommit till furan der
köttet förvarades, hade björnen rifvit af locket och upp-
tagit flere köttstycken, hvilka han kastat hit och dit. Då
hade Anti blifvit ursinnig och skränat och kastat stenar
på björnen, hvilken i sin tur börjat ryta och anfalla honom.
Han hade då klättrat upp i granen, gormat och svurit
och bedt björnen draga bort. Men i stället hade denne
satt sig och sett gemen ut. Då hade Racki kommit, hvar-
öfver han naturligtvis blifvit glad, men hade han vetat, att
björnen icke varit större än han nu såg ut, skulle han nog
redt sig sjelf. Till köttfuran skulle han då aldrig mer gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
