Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 20. Bäfverjägarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AE
BÄFVERJÄGARNE. 163
utan bössa ty det kunde nog hända, att flere odjur funne
vägen dit.
Sedan man afpelsat björnen och Anti haft den fröjden
att få nedstoppa björnköttet i furan, upptog han det ren-
och björnkött han skulle föra med sig till Peckelans.
Pecka förde Anti öfver sjön på den redan under våren
förfärdigade flotten och bad Anti ropa, om Pecka ej skulle
varsna honom då han återkom. Sedan Anti aflägsnat sig,
gick Pecka upp till sin älsklingsplats på fjälltoppen, och
der var han kvar hela dagen. Morgonen derpå var han
tidigt ute. Slagen af hans yxa genljödo i skogen dagen
lång, och då Anti efter en rundlig tid lät höra sin grofva
röst, kom Pecka emot honom roende i en väl formad och
hyfsad ekstock, gjord af en gammal ihålig fura.
»Nej, Pecka, har du gjort den der under det jag varit
borta? Så rask och flitig du har varit! Men hur fick du
den i sjön?» — »Jag högg furan vid sjökanten, kan du
väl tänka dig.» — »Ja, men i alla fall, Pecka?» — >» Han är
nu här; kom hit!» — >»Ja,» sade nu Anti, »du blir allt
starkare och längre för hvart år. Jag undrar allt, om mor
och far skola känna igen oss nu.» — »Icke dig, Anti,»
sade Pecka skrattande; »ty du är så tjock och bred som
en höhässja, och nacke har du som en gammal tjur, och
näfvar breda som halfva ekan.> — »Ja, det kan väl vara;
men mor känner nog igen mig ändå.
Så förgick sommaren. Dagarne blefvo allt kortare, nät-
terna allt längre. Nu började bäfrarne gå i fällorna, och
jägarne blefvo flitigare.
»Nu,» sade Pecka en dag, »gräfva vi icke längre ned
bäfverkropparne, utan göra oss björngiller här och der i
åsarne och taga dem till bete. Det lider till den tiden att
björnen blir storäten nu, som fader Daniel brukade säga
låt oss försöka.» :
Så byggdes det ena björngillret efter det andra. Man
hade full sysselsättning. Arbetet lönade sig väl. Man gjorde
god fångst så väl i gillren som i fällorna. Och så började
renarne åter visa sig i fjällen. Dem måste de också för-
söka sig på, och nu, då snön var borta och marken bar,
lyckades de få skydd af fördjupningar i marken, stenar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
