Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 22. Återsteendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTERSEENDET. 171
nu och ville ha mat, men matmodern ville ej veta af dem.
Pecka frågade, om han fick behålla valparna. Ja, det fick
han gerna; men alla tyckte, att han hade nog af en hund,
den otäcka Racki, som aldrig var vänlig mot någon.
Våren var inne och snön längesedan försvunnen. Orrarne
bullrade i trädens toppar, tranan skrek i myren, och små-
fåglarne sjöngo på hvarenda gren.
Det var tidigt på förmiddagen. Solen var redan varm
då vi återfinna ynglingarne, lägrade djupt inne i vildmar-
ken under några yfviga granar, der mossan var djup och
en liten sorlande bäck flöt fram. De lågo på marken och
gnagde på sitt torra kött. Racki stod och lyssnade, under
det de små valparna, dem Pecka troget burit 1 sin rymliga
näfverkunt, rasade om och lekte med några torra grankottar.
Plötsligt sprungo båda de unga männen upp och lyss-
nade, och Anti utropade häftigt: »Pecka, Pecka! Vore vi
icke i Norge, skulle jag påstå, att det är mor som sjunger.
Tyst!» sade han, och snart hörde man en kvinna locka på
kreaturen.
Utan att yttra ett ord sprang Anti som en löpeld ge-
nom skogen åt det håll dit locktonerna ledde honom, me-
dan Pecka ifrigt plockade tillhopa deras saker och skyn-
dade efter.
På en liten äng, der kor och getter i all endrägt be-
tade, satt på en kullfallen furustam en kvinna, och på knä.
med hufvudet i hennes sköte, låg Anti.
Pecka kunde ej misstaga sig: det var Mattu. Hon
mötte honom med glädjestrålande ögon. Tyst räckte hon
Pecka sin hand och drog honom intill sig och fosterbrodern.
Länge varade tystnaden, tills Anti plötsligt flög upp, tog
gumman i famn och svängde henne rundt, och så sprang
han bort åt skogen under ett högljudt skratt. Ögonblicket
derpå kom han åter med sin kunt, ref upp den och fram-
tog derur en brödbulle: »Ät mor!» sade han; »den är lång-
väga ifrån; ät!» sade han darrande; »jag har med åt sy-
skonen ock.»
Vid dessa ord flöto Mattus tårar ymnigt, och hon ut-
brast: » Låt oss gå hem! Far och Hejki vill se eder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
