Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så hade sommaren och förhösten gått. Svenskarna hade
hunnit samla sig. I oktober var hvar enda gård i Köla
socken full af ryttare, och vid prästgården stod en stark
postering af bönder och gamla krigsmän. Sägnen förtäljer,
att landshöfding Olof Stake skall vid denna tid med 200
ryttare tillbakaslagit och drifvit på flykten en stark dansk
rytteriafdelning, hvars antal den, väl öfverdrifvet, uppgifver
till 2,000 man. Men hvar denna strid stått och de närmare
detaljerna därom, känner man ej. Danskarna kommo likväl
snart åter, ty redan i november anlände Sehested med 14,000
man till Morast och redde sig att storma skansen. Bön-
derna utrymde den då och drogo sig skyndsamt tillbaka.
Kommendanten, löjtnant Salomon Göransson, jämte andra
af befälet togs till fånga och fördes till Norge.
Efter Morast-skansens eröfring öfversvämmade fienden
hela Eda, plundrade och brände många byar och gärdar,
såsom Helgeboda, Emterud, m. fl. Nu uppbådades allmogen
från både Öster- och Västersysslet, och — med den finnarna.
Så vidt man af sägnerna kan inhämta, var detta första
gången finnskogarnas befolkning togs i anspråk för landets
försvar. Hittills hade man antingen glömt dem eller ej haft
förtroende till dem. Men nu stod nöden för dörren, nu
måste man anlita äfven dem. Kallelsen hörsammades villigt
af finnarna. De voro till största delen beväpnade med egna
gevär och tilldrogo sig snart genom sin härdighet, raskhet och
skicklighet som skidlöpare befälets uppmärksamhet, på samma
gång de genom sitt mod och sin oöfverträffade skjutsäker-
het så småningom äfven förvärfvat sig böndernas aktning.
Dessa egenskaper fingo de nu tillfälle att visa äfven
på slagfältet. Den 22 december, en söndag, stod den strid
på Bysjöns is som genom föregående skildringar torde vara
flertalet af våra läsare bekant. När den korta december-
dagen led mot sitt slut var det ock slut på de svenska bön-
dernas kulor: de sleto då knapparna ur tröjorna och slungade
dem mot fienden med de sista patronerna de ännu hade
kvar i fickan. Deras flygel, den vänstra, blef nu alldeles
upprifven. Men den högra, där finnarna stodo, behöll ännu
orubblig sin ställning och skickade ännu i mördande salvor
ut sina aldrig felande lod. Och när mörkret slutligen åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
