Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung Karl fick af en händelse veta, hur dessa banditer
huserade bland den fredliga befolkningen. Han kom, be-
rättar sägnen, ensam en natt till Karlstad, satte in sin häst
i stallet på gästgifvaregården och gick så in i köket, där
gästgifvarmor ännu var uppe och sysslade. Han bad henne
få värma sig och ligga kvar öfver natten. Det ginge ej för
sig, förklarade hon, ty hon väntade just nu kungen och
hans följe. — »Han kommer ej i natt, men jag är frusen
och trött,» sade Karl, tog en stol och satte sig vid spiseln,
där kolen ännu glödde. Hustrun lät dock ej beveka sig.
utan yrkade fortfarande på att han skulle gå och höra sig
om efter nattkvarter på annat ställe i staden, medan folk
ännu vore uppe. Hos henne finge han då absolut inte
stanna.
Då hennes gäst det oaktadt ej gjorde min af att stiga
upp, utan satt orörlig kvar och stirrade på glöden, blef
gumman vred och utbröt i de starkaste tillmälen mot de
fördömda Fersarne, som mörda och röfva och i eget land
fara värre fram än hundturken. Karl spetsade öronen. Men
när värdinnan fortfor att gifva sitt hjärta luft i en ny storm
af förbannelser, då härdade han ej längre ut, utan tog till
reträtten och gick till general Delwig, hos hvilken han till-
bragte natten. Gästgifverskan, som snart kom under fund
med hvilken den envise gästen varit och lefde till hög
ålder, berättade tilldragelsen för många, och af en bland
dem hörde Fernow den. Om Karl anställde räfst med
Fersarne, förmäler ej sägnen. Men om han, såsom väl sanno-
likt är, gjorde det, var den dock efter hans död snart glömd,
ty året därpå hörde man berättas om nya illdåd af det van-
ryktade regementet.
Efter att i mer än hundra år lefvat i oro för fientliga
besök, fingo nu gränstrakterna i Värmland och på Dal en
väl behöflig ro. De nordligare gränsprovinserna, särskildt
Dalarna, hade däremot varit lyckligare, ty om man undan-
tager den duktige prästen Buscovius’ och hans dalkarlars
expedition upp till det ensliga Särna — och den kostade
dem ingen enda man — hade denna landsända varit alldeles
oberörd af kriget. Äfven Härjedalen hade, oaktadt stora
vägen från Röros och mellersta Norge går därigenom, varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
