Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven kornet, hvilket redan började ljusna, såg lofvande ut.
Det var tydligt, att här bodde ett arbetsamt folk.
Då Pavo närmade sig inhägnaden kom genast emot
honom en skällande hund, och strax därpå blef en gammal
man synlig. Han drog sig hastigt tillbaka in i pörtet, dör-
ren stängdes, och ut från ena gluggen stack en bösspipa
fram.
Häraf lät dock Pavo ej skrämma sig, utan gick raskt
framåt. Hunden skällde ej längre, utan hade inlåtit sig i
ett lifligt samtal på hundspråket med Tispa, hvilken syntes
trakterad af den nya bekantskapen.
Så snart Pavo kommit nära den hotande bössmynningen
hälsade han på sitt språk den osynlige gamle. Hälsningen
hade ögonblicklig verkan: bössmynningen drogs in, dörren
öppnades, ut stack ett gammalt gråskäggigt ansikte, och så
kom frågan »hvem är du?» Sedan Pavo i all hast gjort
reda för sig, bad gubben honom stiga in, och strax därpå
kom hans gumma och bjöd främlingen en skål mjölk.
Det var icke finnarnas sed att strax börja ett samtal
med obekanta. Men sedan man hunnit pröfva den främ-
mandes tålamod och färdighet i konsten att tiga, kom dock
samtalet snart i gång och blef slutligen ifrigt nog. Hvar
och en af husets medlemmar — så var seden — gjorde sina
frågor, så vida den främmande var en yngre person. Var
han däremot till åren, frågade endast de äldre. Sedan frå-
gorna afstannat blef det främlingens tur att fråga. Så
gjorde äfven Pavo, och nu fick han veta, att hela familjen
endast bestod af de två gamla. Sonen hade för mer än ett
år sedan blifvit tagen till knekt och var med kungen långt,
långt bort i främmande land. De gamla voro ensamma om
allt arbete vid gården, och det var hårdt vid deras år, sade
gubben och frågade till slut Pavo, om han ville stanna hos
dem en tid och hjälpa till med skörden. »Du synes mig
behöfva hvila och måttligt arbete,» tillade han.
Pavo, som drefs af hemlängtan och en oro som han ej
kunde förklara, ville ej stanna. Han utbytte sitt utterskinn
mot litet mjöl och salt och begaf sig af. Vid afskedet
bådo honom de gamla, om han uppe i de norra skogarna
ej funne sin utkomst, vara välkommen åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
