Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»I morgon måste Kauttoinen gå upp i berget och tala
med Hämäläinen,» sade gumman till sig själf, då hon på
kvällen gick från fähuset till pörtet, »eller ock går jag själf
och...»
Längre kom ej gumman i samtalet med sig själf, ty
plötsligt stannade hon och stirrade mot norr. Där steg en
mörk rök upp från Rännarbergets topp, och snart sköto
flammande eldtungor upp därutur.
»Jes, Kauttoinen!» ropade hon och vände sig mot sjön.
Ja, där kom han häftigt roende så vattnet forsade om ek-
stockens förända. Hustrun skyndade emot honom.
»Se!» ropade hon och pekade mot norr.
»Jag ser,» sade han och hoppade vigt i land. »Danskarna
äro öfver oss.»
»Tror du de finna hit till oss?»
»Nej» sade han lugnt, »jag tror ej de vika af från
stigen; de gå nog till svenskbygden. Jag vill dock gå upp
i berget och rådas med vår granne.»
Vid sin återkomst kunde Vikfinnen berätta, att där ej
fanns någon hemma. Gården tycktes redan för ett par dagar
sedan öfvergifvits och utrymts. Allt husgeråd och för öfrigt
allt flyttbart var undanskaffadt. Gården var alldeles öde.
»Vi måste göra på samma sätt,» sade han. »Lös ut
kreaturen och begif dig i väg söder ut åt Hästberget. Vid
kärnet träffas vi, om ej förr; skynda!»
I all hast gömde Kauttoinen undan sina husgeråd och
öfrigt bohag. Sina värdefullaste saker lade han i ekstocken
och rodde ut på sjön. Natten hade kommit och vårdkasen
fammade klart då Vikfinnen hunnit en bit ut på sjön. Här
hvilade han några sekunder efter sin hastiga rodd, aftorkade
sitt svettiga ansikte och mumlade för sig själf: »Må de
komma, om så är förordnadt: jag har gjort hvad jag kun-
nat.» Med detsamma såg han eld glimma vid pörtet. Snart
hördes rop och sorl af människor. Elden tilltog, och vid
dess sken kunde han tydligt se en hop folk omkring hans
brinnande pörte. Ovillkorligt grep han efter sin bössa,
kastade henne till axeln och siktade länge — men intet
skott small, bössan sänktes så småningom, han fattade årorna
igen och rodde ljudlöst bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
