Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som kämpat vid Pekkas sista strid skingrade på fiera håll.
Blott några få stannade vid bäcken där striden stått, för att
visa Pekka och de andra fallna finnarna den sista tjänsten.
Antti Kajland och Pavo Makkran voro nu som förr oskilj-
aktiga från Pekka tills hans graf var fylld och en liten
kulle af frusen jord och snö höjde sig däröfver.
Då reste den gamle Antti sin väldiga, krampaktigt ska-
kande gestalt och sade, i det hans blickar sökte Pavo:
>Nu har Antti lefvat länge nog. Antti går hem. Jossi
följer honom, och Matti följer dig.>
Några minuter därefter hade de kvarvarande finnarna.
sina skidor påspända, då Antti sade: »Följen kaptenen och
hans folk! Jossi och jag måste hem. Må allt gå eder väl
och ofreden snart taga en ändel»
Därpå skildes finnarna åt, och hvar och en drog åt
sitt håll.
Matti hade sedan vi sist träffade honom under varg-
jakten till det mesta fått åtfölja männen så väl i kriget som
på jakten och därigenom hunnit en utveckling långt före
sina år till själ som kropp. Vid Pavo hade han särskildt
fäst sig, och ehuru skilsmässan från fadern kostade på ho-
nom, följde han dock villigt Pavo, som i ilande fart sökte
upphinna kaptenen och hans folk.
Båda följde sedan general Stenbock på hans marsch in
i Norge. Men då svenska hären därifrån tågade till Veners-
borg, blef unga Matti jämte de öfriga finnarna skickad till-
baka till Eda skans, medan Pavo, såsom vi förut berättat.
måste följa armén till Venersborg.
Antti Kajland, Pekkas fosterbroder, var nu en gammal
man; men till utseendet föreföll han, liksom Pekka, icke
så till åren som han i verkligheten var. Och hade man nu
sett honom jämte sin son Jossi ila genom den snöhöljda
skogen på väg till sitt hem, skulle man snarare trott honom
vara en femtio års man än en sjuttioåring.
Väl stod allt till vid Kymmen, Anttis hem. Då han där
inträffade och meddelade den sorgepost han medförde, blef
den glädje som härskat i Anttis hem som bortblåst, och
föga hjälpte det att Lissu framvisade en stor summa
penningar hvilka öfverheten sändt Pekka Huskoinen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
