Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belöning för de många björnar han dödat samt de tjänster
han gjort under ofreden. Penningarna hade Matts i Bjur-
berg haft med sig till Kymmen. TI följd af ofriden hade
han dock måst strax vända om hem igen, ty äfven norr på
skogen väntade man besök af danskarna.
Det var ej med samma lust och lefnadsmod som andra
år man rustade sig till julen. Sysslorna gingo ej med den
fart som förr, och allt emellan oroades man af krigsrykten
från gränsen. Kölden var detta år bistrare än vanligt; både
människor och djur ledo däraf. Vargarna voro rent af far-
liga för ensamma vandrare och så djärfva, att de äfven
under dagarna visade sig vid gårdarna, där de icke funno det
mottagande som de eljes fått, om männen med sina bössor
varit hemma.
Så skred tiden fram. Antti blef allt mer sällsynt inne
i pörtet hos de sina. Han vistades jämnt i sin smedja, där
han medels strängt arbete sökte skingra sorgen efter den
bortgångne fosterbrodern. På jakten, denna tid på året
finnarnas hufvudsysselsättning, och så nödvändig för deras
uppehälle, syntes han icke tänka. Allt fåordigare blef han,
allt oroligare Lissu, och allt mindre blef tillika mjölet i
påsen. Jossi hade nyligen återkommit från bygden, dit han
begifvit sig för att skaffa mjöl, men för penningar fanns
där intet att få. Allt skulle knektarna hafva, och nöden var
ej heller främmande för de svenska bönderna.
Då fick man en dag se ett par män komma öfver sjön
dragande en kälke. De styrde rätt på Anttis pörte. >»Det
är Pavo och Matti!» ropade i yrande glädje Gretti till mor
Lissu, som jämte Jossi stod utanför pörtet för att taga de
ankommande i betraktande. »Icke Pavo, men Matti är det,»
sade Lissu med strålande blickar. »Skynda Gretti att tala
om det för far!»
Det var, som Lissu sagt, Matti, och hans följeslagare
icke Pavo, utan en annan finne. De hade med sig en hop
söndriga gevär med begäran att Antti skulle skyndsamt
laga dem.
Den tystnad och förstämning som dagarna förut rådt i
Kymmentorpet förbyttes nu i glädje. Antti själf tycktes
vid åsynen af de många, delvis nymodiga gevären liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
