Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de äldre gömde undan gods och matvaror. Vi ha sett, hur
de dolt järnredskapen i båten och sänkt denna. Det öfriga
doldes i jorden. Så snart arbetet var färdigt och husen
stodo tomma lämnade de tre nattarbetarna med tunga bör-
dor sitt hem och uppsökte flickorna. Man intog i hast en
stadig måltid, hvarefter Popen och Jossi, sedan de väl om-
sett sina gevär, gingo att dölja sig i närheten af torpet
för att iakttaga hvad fienden företog sig.
De behöfde icke vänta särdeles länge, ty redan före
middagen hörde de sorlet af de antågande, hvilka snart i
stor myckenhet blefvo synliga vid gården. Då de funno
den öde utbröt ett sorl af harm och raseri. Man stojade,
gestikulerade och antände slutligen alla husen på en gång
för att riktigt njuta af sin hämnd. De slogo upp sina mat-
säckar och framtogo sina brännvinsflaskor. Oväsendet blef
ännu högljuddare. Man lofvade hvarandra då, att Gräs-
marksborna skulle få ersätta hvad de gått miste om hos
denne fördömde finne, som varit listig nog att laga sig
undan.
Men omöjligt vore ju ej att spåra upp honom, sade en
i flocken, blott några ville följa honom. Det ville flera.
Då höjde sig en varnande röst. Han droge sig nu till
minnes, att det var här Antti stornäfve bodde. Vore Pekka
björnskytten hos honom, kunde de vänta sig en blodig lek.
Själf ångrade han att han gifvit sig med dit, ty vore
som han trodde, komme allt flera af dem att stanna i det
fördömda Sverige. Efter mannens varning blef med ens
tyst i hopen, ty ryktet om dessa mäns styrka och tapperhet
var så väl kändt vid gränsen, att något hvar började känna
sig orolig, och hela truppen drog sin väg, snarare än de
båda finnarna kunnat förmoda. Det knäppte i låset på Jossis
bössa då mordbrännarna tågade förbi deras gömställe, men
han hejdades af den lugnare Popen.
»Jag ville nog, äfven jag, gifva dem en kula,» hviskade
han; »men vi få tänka på kvinnfolken; vår tid kommer nog
en annan gång. Låt oss gå!»
»Vi veta hur det är,» sade Lissu och vred sina händer.
»Hemlösa! Vi ha sett röken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
