Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu till nyheterna! Norrmännen rusta sig, som sagdt,
med stor makt att gå öfver gränsen. Det är krig på lif
och död mellan kungen i Sverige och kungen i Danmark,
och vår kung har sändt bud att alla män skall rusta sig
för att möta norrmännen, om de komma. Karlar som duga
samlas öfverallt. Kvinnfolk och gubbar lämna gårdarna och
fly till skogarna. Det finns ingen sjuk i bygden att bota,
därför är Moilainen här, och får han ej stanna här, går han
till de gamla finnarna uppe i höjden.»
»Visst får du bli hos oss, Moilainen.» sade Pavo. »Den
gamle finnen dog på sitt torp däruppe, och gumman hans
kom till mig och lefde till förra vintern. Torpet däruppe
är öde sedan många år.»
»Hvar hamnade gubbens bössor?» frågade Moilainen
häftigt; »den ena är min.»
»Bössorna har jag fått i arf efter gumman. Du må
gärna taga hvilken af dem du vill.»
»Får jag det, Pavo, så blir ännu en gång karl af Moi-
lainen. Sedan jag söp upp min bössa och Kätto dog, har
jag aldrig kunnat få någon, och detta är till en stor del
orsaken att jag så länge gått och supit i bygden. Nu blir
Moilainen karl igen,» sade han ännu en gång. »Tack, Pavo!
Du skall se, jag håller ord.»
Det blixtrade till i de grumliga ögonen på Moilainen
då han fick bössan i sina händer, och länge satt han och
strök på den som man stryker ett kärt barns hufvud. Pavos
och Grettis ögon möttes vid denna syn, och blickarna sade,
att de hoppades på deras gamle väns upprättelse.
Då Pavo följande morgon vid solens uppgång trädde ut
ur det mörka pörtet och lät sina blickar öfverfara den nu
lugna sjön och skogarna dir bortom, tog han plötsligt ett
steg tillbaka: där stod en rök mot söder och en annan mot
väster. Något sådant hade icke händt på alla de år Pavo
vistats i denna ödemark. Och hvad som var ännu ovanli-
gare: där small ett skott uppe i höjden.
Hastigt vände Pavo åter in och ropade redan i dörren:
»Moilainen! Per!» Till Per hade prästen utan att fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
