Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid det flotten svängde hade Jossi fallit på knä, och
så stod han ännu då den landade på andra stranden och
Pavo ifrigt frågade honom: »Är du sårad, Jossi?» — »Nej,
visst icke! Men hvad var det här?» — »Ja, se själf!» och
Pavo upptog därmed från tlotten en kortskaftad yxa, som
låg nära Jossi. — »Pärkeläl Jag menar hin onde är vid
älfven.» — »Han eller någon af hans anhang,» hviskade
Pavo. »Fort i land med redskapen!» sade han i det han
lossade kilarna och afskar vidjorna som sammanhöllo flotten,
och då detta var gjordt skuffades de lösa stockarna ut i
strömmen, där de strax försvunno i mörkret.
»Nu kan den ej tjäna andra. På denna sidan äro vi
trygga. Den gången kom du lyckligt undan, Jossi.» —
»Ja, men hur gick detta till?» — »Därom kan jag ej säga
dig mycket, men jag såg dock då yxan kom och träffade, icke
dig, som ämnadt var, utan stången; då visste jag, att det
fanns någon som kastat yxan, och så släckte jag elden och
styrde flotten ut på vattnet. Resten vet du; men jag blef
rädd att yxan skulle svängt om och sårat dig. Gud vare
lof att så ej är!» — »Hvem kunde vilja oss illa?» — »Vet
ej; men nu måste vi skynda till Gretti.»
Mot morgonen vaknade Gretti vid det hon frös och
satte sig upp. Nyingen låg på marken och var nära slocknad,
och genom en hög hopkastadt ris såg hon, att ljuset från
elden var dämpadt. Hon gnuggade ögonen och trefvade
omkring med händerna då en röst, som hon genast kände
igen vara Pavos, hviskade: »Stilla, vännen min! Ingen
fara! Bokko sitter där på stenen, och det är jag som kastat
ned nyingen och är fullt vaken. Kryp ned i bädden igen.
Det blir snart dager.»
»Ingen fara, säger du? Hvad har händt?» — »Å, just
ingenting; men ensamma här i marken äro vi ej längre, det
är allt hvad vi veta. Kryp du ned igen!»
Då Pavo och Jossi voro henne så nära och Bokko
stod på vakt, kände Gretti sig trygg och lade sig igen. Själf
vågade hon ej sofva, men manade Pavo att göra det, ty
sannolikt hade han ej sofvit sedan han lade sig. Men hur
de kunnat komma till elden utan att hunden varskott henne,
det ville hon veta. Också voro de ej väl komna på benen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
