Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vill tänka därpå en stund,» sade denne; vi vilja
nu hvila.»
Efter några timmars sömn väcktes männen af spejaren
som varit mot norr för att kunskapa efter den hop som gått
öfver gränsen där. Man reste sig upp och sporde otåligt
efter nyheter.
»Dåliga!» sade han. »Fiendehopen är stor. Ingen har
vågat angripa den, ehuru den plundrat och nedbränt Vig-
gen, både gård och uthus. Sedan drog hopen bort och
är väl vid detta lag nu i Hvitsand.»
Ni bådo mig om råd,» sade Pavo då spejaren slutat
sitt meddelande. »Fiendehoparna äro för talrika och oss
för öfverlägsna. Vi kunna icke hejda dem. Finnarna vore
ej i stånd därtill om än alla vore församlade. Gränsen är
öfverskriden, och öfverheten är underrättad om den fara
som hotar. Mer förmå vi ej. Mitt råd är att de som ej
längre kan uppebålla sig i skogen gå hem. Villebrådet är
ej slut på alla trakter och skall öka sig mot hösten. Vatt-
nen äro öppna, fisk finns, bark finns. Komma ni hem
eller måste ni lämna detta, må ni försöka ändå: finnen kan
lefva i skogen. Själf går jag till skansen vid Eda. De som
vilja följa mig äro välkomna där, och måhända kunna vi
gagna någon af de våra under vägen dit. Den som vill
följa, kom!» sade han och axlade sin kunt.
Endast Kauttoinen följde, och med Säkki i spetsen tå-
gade de fyra männen mot sydväst. Redan då solen höjde
sig öfver bergen i öster hade de raska spejarna, som nu med
Säkkis hjälp kunde marschera så fort de förmådde, hunnit
en höjd hvarifrån de kunde skymta Fryksände. Där stan-
nade de plötsligt, och ett »Gud bevare fänriken!» undslapp
dem, ty där stod en tjock rök, som allt mer vidgade sig och
antydde att fienden antändt flera byar på en gång.
En god stund hade man betraktat det stora rökmolnet
då Pavo helt glad utbrast: »Bra, bra! Fänriken är en
krona till man! Nu reder han sig åtminstone för någon
dag. Den där röken har ban ställt till med själf; det är
skogen han stuckit i brand, och bra brinner det nu då
marken är så torr. Norrmännen få nog vända den här
gången. Men framåt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
