Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deråt jag hört W:s skott, men kom in uti en svår, snårig
och oländig mark och så in uti ett otäckt vindfälle.
På alla mina rop erhöll jag intet svar, och ej heller
bördes hundarne. Emellertid kom jag, ehuru långsamt, ige-
nom vindfället och drog mig uppåt höjden, ty helt säkert
voro hundar och kamrater på andra sidan om den, då intet
hördes till. Solen hade redan länge varit uppe, och nu bör-
jade hon bränna på ganska varmt, och varm var jag förut,
men ifrig var jag att få rätt på W., ty ju längre tiden
gick, dess mer öfvertygade jag mig sjelf om att björnen var
död och låg i tjärnen, och der skulle vi väl kunna finna ho-
nom; derför skyndade jag på.
Ändtligen var jag uppe på höjden, men der fans ingen
utsigt, endast skog: resliga furor och höga mörka granar,
och ingen besvarade mina rop, ej ens ekot.
Jag började hålla med L., att det skulle gå på tok för
oss 1 dag. Så dref jag framåt mot norr, eller ifrån sätern,
ömsom ropande, ömsom lyssnande, men hörde ej ett knäpp
till hvarken jägare eller hundar. Och nu var jag bungrig
till, och det med besked, ty en nittonårig mage låter allt
höra af sig, om det blir långt emellan målen.
Bäst vända om till sätern och se. om matsäcken låg
kvar der, och det var jag nästan säker om. Sedan jag gått
en stund, ropade jag igen, och nu fick jag svar. Långt bort
var det visserligen, men det var dock åt sätern till.
En half timme derefter träffade jag samman med kam-
raterna. W. frågade mig ifrigt, hvar jag varit och hvad
jag sköt på. Det fick han snart veta. Han blef förvånad
och ifrig och yrkade på, att vi genast skulle gå till tjärnen
för att förvissa oss om, att björnen var der. Nu blef äfven
L. ifrig och tyckte det var dumt han sprang ifrån mig.
»Hur har det gått för eder?» sporde jag. »Hvad sköt
du på, W.?» — »En hare,» svarade han, »och den gick sedan
öfver höjden, och vi efter, men då vi hunno fram, blef slut
på drefvet, och borta voro hundarne. Slutligen kommo de,
och då hade de tagit och uppätit haren.» — »Har ni sett
Jäger?» — »Ja, han kom med på drefvet på slutet, och sin
andel af haren tog han nog, det syntes på honom. Nu först
till sätern!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
