Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid vår framkomst till stugan fans, som vi förmodat,
ingen der, hvarför vi i all hast bundo hästen, togo våra
bössor och bådo Björn laga sig åt skogen.
Lille Björn var, som nämndt, allas favorit. Han fick gå
lös året om och vistas hvar han ville. Favorit hade Björn
blifvit hos oss som jagade, och hos den öfriga delen af
gårdens invånare derför att han försvarade gården. Allas
favorit hade han blifvit dels genom sitt för en jagthund
ovanliga utseende, ty närmast liknade han ett svartulligt
får med hvit bläs i pannan, dels för sitt beteende då han
ville hafva något att äta som han trodde eller visste vara godt.
Fick han ej smaka det, då fick Björn genast ondt i huf-
vudet: det hängde han på sned, ögonen blefvo uttryckslösa,
och han såg dödssjuk ut. Hjelpte icke detta, fick han ondt
i foten och började halta. Fick han då det åtrådda, blef
han genast frisk, och man fick sig ett godt skratt.
Detta var dock ej allt hvad Björn kunde, ty den hare
Björn en gång tog upp, den var till döden lagd, ty sköts
den icke, togs han af Björn, gick han i berg, var Björn
liten nog att gå efter och framdraga haren, och stötte han
en kull fåglar, ja, då satt han troget och boffade tills skyt-
ten hann fram och sköt ned den fågel han anvisat. Min
gamle skogvaktare Kröjts sade, att Björn var den bästa
mathund som fans. Dermed menade Kröjts, att behöfde
man mat till huset. skulle man gå ut med Björn ensam.
Då kom man alltid hem med full börda.
Af hvad ras Björn var, kunde ingen säga. Han var
af sin egen ras, påstod min granne B. Men född var lille
Björn i Grangärde. Sedan jag jagat med lille Björn ett par
dagar, frågade jag hans husbonde, om han ville sälja Björn.
Trettio kronor begärdes. Det föll mig icke in att pruta.
Som sagdt, ropade L. och jag att Björn skulle laga sig åt
skogen, ty dermed brukade han ej fjäska förrän han hade
jägarne med sig. Nu voro vi färdiga; det såg Björn, och
så gjorde han några glada skutt och försvann i buskarne.
»Vi gå upp till landsvägen,» sade jag, »ifall Björn får
upp, ty dit kommer haren.» — »Tror knappast det fins
någon hare kvar här nedom vägen,» sade L. »och icke ha
vi mer än en dryg timme att jaga på. Björn får allt raska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
