Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig.» — »Tyst! Nu går det för Björn.» En kvart derefter
sköt jag haren och lockade på Björn. Han kom, tittade
just jämnt på mig, men stannade icke, och högst fem mi-
nuter derefter var han efter en annan hare. Då timmen
var förlupen möttes L. och jag. Vi hade då den haren och
en till, och nu dref Björn den fjerde.
Det började skymma på, och nu hörde vi en hund till
hugga in i drefvet: det var en af mina unga hundar, som
de väntade skogvaktarne hade med sig. Bäst vi stodo och
hörde på hundarne small det. Alles tod! Det var Kröjts
som ropade. »Häråt!» blef svaret. Efter en kvarts timme
hörde vi steg uppe i åsen, och snart sågo vi våra väntade
karlar komma fram på den lilla slätten, der vi voro
posterade.
»God afton! Välkomna! Jaså, ni är redan här och
har släppt Björn,» sade K. »Det fins väl icke många harar
kvar här,» tillade han, »eller har ni haft upp någon mer?» —
»Se,» sade vi, och der lågo våra tre hvita harar i rad vid
våra fötter. K. blef glad. »Jaså, ni kom hit tidigt i dag,
ni?» — »Precis för en och en half timme sedan.» — »Kors!
Det har gått undan för er. Ja, ja! Jag hörde, att Björn
var i taget,» sade han, »och då finner han harar hvar som
helst.»
Det hade nu blifvit mörkt, och vi skyndade till stugan.
Karlarne gingo tungt, och säckarne hängde dem långt ned
på ryggen. »Har ni fått något, ni?» frågade L. — »Åh
ja, vi äro ej utan.» — »Hur visar sig Rutsch (den unga
hunden)?» — »Jo, han är fullt ut nu, han med.»
Vid stugan träffade vi vår pojke och de andra hun-
darne, och snart hade vi brasa i spisen och rummet upp-
lyst. Karlarne gjorde eld ute vid elfkanten. Isak, min
yngre skogvaktare, satte på grytan för att koka åt våra
hundar, och Kröjts företog sig att öppna våra harar.
Vi stodo vid fönstret och sågo på. Det såg för inner-
ligt trefligt ut: den flammande elden, de kraftiga karl-
gestalterna, de nyfikna hundarne och de hvita hararne; vi
måste ut till dem. »Vi taga punschbuteljen med oss,» sade
jag till L.; »tag den! Jag tar glasen,» ty vid Dalhedsstugan
hade vi en liten skänk just för sådana tillfällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
