Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gods, var det hans egendom, likaså fartyg som utan lefvande
besättning kunde bergas.
Der fartyget nu låg trodde lotsarne sig om att kunna
berga det. Lyckades det, vore de förmögna män, om näm-
ligen ingen af besättningen lefde. De lade nu råd och be-
slöto döda de i riggen hängande karlarne. Lotsarne voro
en äldre karl och hans två söner. Den yngre sonen ville
ej vara med om illgerningen, men det halp icke: fadern och
brodern hotade låta honom dela besättningens öde. Då
måste han hjelpa till att dränka allt lif.»
»»Hu då! Hur gick det sedan?»
»Det gick så, att briggen bergades och sattes i stånd och
lotsarne blefvo rika. Men det syntes på dem, att de gingo
och buro på något inom sig, och snart började folket tala
om att det nog var något med den der briggen som de
fingo så lättvindigt, och det fingo de ock höra. Den yngre
sonen var så sorgsen och konstig, att man icke kände igen
honom, och aldrig fick han komma i land eller fara till sta’n.
Men hur det var så kom han till staden och gick upp till
borgmästaren och talade om alltsammans, och så blefvo de
dömda att mista nacken, och det var lagom åt dem.»
»Nej, Jakob, det var icke alldeles så som du säger; vänta
skall ni få höra hvad de sade inför rätten,» utlät sig Svåger.
» Nej, tig, Svåger; vi vilja ej böra mer om den ruskiga.
historien,» sade östgöten. »Langa i stället hit punsch och glas,
du! Raskt!»
Troligen tyckte Svåger mer om att fullgöra den ordern
än att berätta röfvarehistorier, ty vi fingo raskt både glas
och punsch och fingo derpå höra: »Bort allt hvad oro gör»
och derpå en half ed. »Vi komma ju icke ur fläcken; blås
Kajsa!»
Det var vestgöten som tyckte vår färd gick för lång-
samt. Trots förnyade anmärkningar och ödmjuka böner,
kunde »»»Kajsa» ej förmås att blåsa; det blef stilla lugnt,
seglen hängde slappa, och karlarne togo fatt årorna. Men
det gick ytterst sakta framåt, och trots punschen var säll-
skapets stämning i fallande, tills östgöten föreslog, att vi
skulle spela vira. Det slog an, och så slogo vi oss ned på
båtens botten och läto korten tala. Men det blef just icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
