Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro så upptagna af elgarne och jagten, att jag alls icke
tänkte på hvad som kunde hända mig, om jag kom att
tappa bort kamraterna.
Tiden föreföll mig lång, och i skogen var så tyst, så
stilla som der aldrig funnits lif. Ah, der hörde jag något,
och se, på myren nedom mig, långt utom skotthåll, traf-
vade elgarne! De voro, som sagdt var, sex stycken. Först
en stor ko, så två ungdjur, så tjuren och sist två kalfvar.
Det var en vacker syn att se dem der de sprungo öfver
slätten... Snön yrde om deras fötter och ben och glittrade
i morgonsolen, och från deras näsborrar syntes andedrägten
utstötas med litet mellanrum och ånga höja sig mot skyn.
»Sätt efter dem!» hade Daniel sagt; »sätt efter dem af
hårda lifvet!s Och så gjorde jag. Utför bar det. Jag for
af som en pil genom den glesa skogen, tills jag kom till
spåren. Dem följde jag, och så gick det undan tills elgarne
sprungit uppför en ås. Der fick jag arbeta med all makt,
men fort gick det icke, och glad blef jag då jag kom upp
och fick se, att Daniel var efter mig vid åsens fot. Nu lät
jag skidorna löpa igen. Jag kände mig tryggare då jag
visste, att Daniel var mig nära. Vid nästa uppförsbacke
upphann han mig. Han rände så raskt och stadigt, att då
jag var på åsens krön kilade han förbi mig och satte af
utför backen.
Jag fann mig litet misslynt öfver att Daniel kommit
före mig. Jag skulle åtminstone icke bli efter honom, och så
rände jag af så mycket krafterna tilläto, och den fröjden hade
jag att kunna följa honom, och så torde väl en timme för-
futit; men då var jag efter. Daniel hade fått försprång,
och det hjelpte ej att jag ansträngde mig till det yttersta.
Han kunde ändå ej upphinnas, och jag kände mig allt mat-
tare och mattare. Plötsligt tick jag se honom stå nere i
en dal bevuxen med höga granar. Mössan hade han i han-
den, svetten flöt af honom i strömmar, och högst egendom-
lig såg han ut.
Då jag stannade sade han: »det har gått på tok för oss;
vi ha jagat på galet spår. Dessa äro efter en ny elgflock.
Såg ni de spåren som tog uppåt höjden för en stund sedan?»
Nej, jag hade icke sett några spår. Mina ögon hade varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
