Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då vi följande morgon sporde Tomas efter vädret, sade
han, att det var klart och vackert. Vi skyndade att komma
ut, och nu medtogo vi alla hundar, Tomas och matsäcken,
ty nu skulle vi draga långt åt söder. I dag skulle vi nog
finna harar.
En stund derefter voro vi spridda utmed bergssidan.
Kandidaten och Tomas gingo längst ned utmed elfven;
skräddaren och jag högre upp, och hundarne sökte emellan
oss. Det var klart att vi skulle få upp, om någon hare
fans i marken.
Tyvärr hade harpesten varit genomgående, ty det dröjde
mer än ett par timmar innan hundarne fingo upp, och den
haren var vidlyftig nog och gick slutligen upp öfver ber-
get, derifrån hundarnes skall icke hördes till oss. Då jag
var öfverst, kom jag ock först upp på bergets topp och
sydligaste spets, och der sköt jag haren. Så skallade mitt
»alles-tod»-rop högljudt och gladt vida omkring. Hundarne
kommo till mig, men af kamraterna hördes intet.
Från den lilla öppning i skogen der jag befann mig
hade jag en vidsträckt utsigt. Jag kunde derifrån se en
hel del af finnskogen jämte sjöarne Mangen och Boviggen
med deras dalgångar, kullar och finntorp. Jag önskade
mig hafva Kandidaten hos mig, och så ropade jag. Långt
om länge fick jag svar, och så kom skräddaren. Han var
varm och svettig, hade gått vilse i skogen och sprungit
hit och dit för att påträffa mig eller Kandidaten. Nu
var han glad. men tyckte ej om att jaga i finnskogen;
den var för stor och villsam. Här kunde man bli borta
på allvar och aldrig komma till rätta. »Hvar äro vi nu?
Här känner jag icke igen mig alls. Hvad är det för sjöar,
och hvad är det för gårdar vi se? Kanske han icke känner
igen sig heller?»
Nu måste jag skratta åt min orolige stadsbo. »Jo,
nog känner jag igen mig. Der nere närmast oss ha vi
Klasko, och der, litet söder derom, Lillpekka, och midt i
dalen på andra sidan sjön är Kristinefors bruk, och se vi
noga efter, kan vi skymta landsvägen, den vi åkte då vi
kommo hit.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
