Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1580-talets England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rädda sig in i Calais’ hamn. Men ej ens här var han säker. På
natten skickade engelsmännen några af sina sämsta fartyg dit och
satte själfva eld på dem, och från de antända engelska fartygen
spred elden sig hastigt till den tätt sammanpackade spanska flottan.
Där uppstod den vildaste förvirring, och de fartyg, som
ännu voro sjödugliga, togo till flykten ut på öppna hafvet, där
engelsmännen ånyo förföljde dem. I flera dagar varade jakten.
Men till slut måste engelsmännen, som numera hvarken hade
ammunition eller lifsmedel, låta återstoden af armadan fortsätta
flykten norrut, där den af stormen drefs in emot och sönderslogs
af Orkn- och Shetlandsöarnas klippor. Af den »oöfvervinneliga»
flotta, som kort förut med fladdrande vimplar afseglat från
Spanien, återvände endast 53 skepp, således knappast en tredjedel.
Den spanska sjömakten var krossad, och Englands herravälde
öfver hafven började.
Efter upptäckten af Amerika och den nya sjövägen till Indien
var det klart, att handelns centrum skulle flyttas från Italien, som
hittills förmedlat varuutbytet med orienten, till de vid Atlanten
belägna staterna. Den nya tidens äldsta sjömakter blefvo också
Spanien och Portugal. Men genom armadans undergång trädde
nu England och Nederländerna i deras ställe, och de ärfde äfven
den nordtyska Hansan, hvars välde kort förut brutits. Men denna
seger hade i själfva verket icke vunnits af den engelska regeringen,
utan af det engelska folket. Ty den flotta, som besegrade
de spanska galejorna, var icke kronans, utan tillhörde de
sjöröfvarsällskap, som bildats under Elisabeths tidigare regering.
»Sjöröfvare» är dock kanske icke det rätta ordet för dessa
djärfva sjömän, hvilka lika mycket som de kunde kallas
hänsynslösa pirater voro hjältar, upptäcktsresande, köpmän och
glödande patrioter, som — utan att taga hänsyn därtill, att Spaniens
och Englands regeringar, officielt taget, ännu lefde i fred med
hvarandra — ansågo sig i sin goda rätt, då de plundrade de
silfverlaster, hvilka Spanien, den rätta trons och Englands fiende,
sände öfver hafven, och det ligger i hvarje fall något af
hjältesagans skimmer öfver detta djärfva fribytarlif. Men hjärtnupna
voro de icke dessa kaparkaptener. Redan John Hawkins hade
1562 börjat att röfva slafvar på Guineakusten, hvilka han sedermera
sålde till spanjorerna i Västindien, och på sin andra resa
(1564) plundrade han dessutom obesväradt spanska städer i
Amerika och fortsatte därmed också under den tredje resan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
