Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1580-talets England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den utrikespolitik, som hon följde under förra delen af sin
regering, var i själfva värket densamma som faderns, ett slags
balanspolitik, gående ut på att hvarken Frankrike eller Spanien —
den tidens båda mest betydande stater — skulle blifva för mäktiga,
och problemet var att upprätthålla denna jämnvikt utan att
själf riskera något. Händelserna på 1580-talet — mordet på
Wilhelm af Oranien, härtigens af Anjou död, Henrik III:s
tvångsanslutning till den med Spanien allierade ligan och de katolska
sammansvärjningarna i England — tvingade henne emellertid att
intaga den ställning, som tillkom England såsom en protestantisk
makt. 1587 föll Maria Stuarts hufvud, och därmed var brytningen
med Spanien oundviklig. Filip II gjorde nu, såsom ättling
till John af Gaunt, öppet anspråk på Englands krona och började
utrustandet af »den oöfvervinneliga armadan». Denna räknåde
132 krigsfartyg och omkring 40 transportskepp, och flottan
var — utom af ett stort antal galèrslafvar — bemannad med
7,400 sjömän, 18,800 soldater och 500 volontärer. Meningen var
att denna flotta skulle från Nederländerna till England öfverföra
en där redan färdig spansk armé, krigsfartygen voro de största,
som då ännu utgått från något varf, och en samtida beskrifver
dem som »väldiga, flytande slott».
Till värn mot denna öfvermakt hade den engelska kronan blott
34 små och delvis sjöodugliga fartyg. Men tack vare det sjöröfveri,
som utvecklats under Elisabeths regering och nästan betraktades
såsom en fullt laglig näring, hade enskilde däremot en ganska
riklig tillgång på skepp, som redan förut pröfvat mången dust
med spanjorerna. Dessa stäldes nu till regeringens disposition,
ty kriget mot Spanien var populärt inom alla klasser, och
engelsmännen förstodo, hvad det gälde. Hos staden London hade
Elisabeth anhållit om 15 fartyg och 5,000 man, men staden
svaråde med att utrusta 30 fartyg, som bemannades med 10,000 man,
och på samma sätt handlade Englands öfriga städer. Antalet
fartyg blef därför tack vare denna offervillighet t. o. m. större än
armadans, ehuru tonnaget var betydligt mindre. Öfverbefälhafvare
blef den tappre lord Howard och hans närmaste man Sir Francis
Drake.
Den 19 juli 1588 signalerades den spanska flottan vid inloppet
till Kanalen, och två dagar senare började striden, som med
ursinnig häftighet fortsattes under en hel vecka, till dess att den
spanske amiralen, härtigen af Medina Sidonia, illa tilltygad, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
