Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaktade »rogues» eller skälmar och röfvare af olika slag.
Litteraturen om dem och deras språk är också ganska omfattande.
Det finnes, säger Harrison, intet land i Europa, som har så
mycket fattigt folk som England, och med vanlig vetenskaplig
noggrannhet indelar han dem i fyra klasser: de, som genom
oförmåga blifvit fattiga (faderlösa, blinda, lama och sjuka), de, som
blifvit det genom en tillfällighet (sårade soldater o. d.), de, som
blifvit det genom lättja och slutligen skälmar och skökor. Skälmarne,
berättar han, hafva ett särskildt språk, »canting» eller
»pedlers french», och med berättigad indignation tillfogar han,
att upphofsmannen rättvisligen blifvit hängd. Men trots
uppfinnarens olycksöde tyckes dock språket hafva blifvit populärt,
och åtskilliga parlörer öfver tjufspråket utgåfvos under denna tid;
jargonen erinrar närmast om våra »kolingars». Egendomligt nog
tyckes det redan vid denna tid hafva funnits »tjufskolor» i
London, hvilka ganska mycket erinra om den, som Dickens skildrar
i Oliver Twist. 1585 berättas nämligen, att en afsigkommen
gentleman vid namn Wotten höll ett ölhus vid Billingsgate, där
ficktjufvarne samlades. Där fanns ett »skolhus» för att lära unga
gossar att stjäla börsar, hvilka den tiden hängde i ägarnes bälten
— ficktjufvarne kallades därför »börsafskärare» (cutpurses).
Liksom i Oliver Twist fästes små klockor i det bälte, hvarifrån
börsen skulle stjälas, och gossarne öfvades i att skära loss börsen,
utan att klockorna klingade.
Denna tiggar- och skälmbefolkning, som förmodligen var den
talrikaste i Shakspere’s London, hade dock icke någon odeladt
fridfull tillvaro, ty straffen — när man tillfälligtvis slog ned på
brottslingen — voro omänskligt grymma. Äfven Harrison med
gifver, både att de voro stränga och att de ej minskade brotten,
men därför, tillfogar han — med en följdriktighet, som hans
samtid troligen senterade mer än vi — måste vi hafva en
»martialisk lag». Och martialiska voro onekligen både lagarna och
deras tillämpning. Såsom vi sett, straffades tiggeri först med
hudstrykning, andra resan med märke i öronen och tredje resan
med galgen. Med hängning straffades också tjufvarne, och
Harrison tillägger den något förvånande upplysningen, att de dömde
»med glädje» gingo i döden, »ty vår nation är fri, kraftig,
högsinnad och slösande med lif och blod samt kan därför icke lida att
brukas såsom trälar» — på några straffgrader vid sidan af hängning
och träldom tyckes den hederlige gamle historieskrifvaren ej reflektera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
