Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luften, men hundarna voro så ifriga, att man måste draga dem
i svansen och med våld öppna deras käftar för att få dem från
tjuren. 1610 var en annan prins af Würtemberg i London och
regalerades där med en liknande tillställning. Såsom Harrison
berättar, lade man i England särskildt an på att uppfostra
bulldoggar för denna ädla sport, och vid flera tillfällen lät man dem
äfven slåss mot de lejon, som förvarades i Towern.
En dylik berömd strid förekom 1609. En af björnarna i Björngården
hade bitit ihjäl ett litet barn, som man »af ovårdsamhet»
lämnat kvar där, och rättvisan fordrade björnens straff. Han
fördes då till Towern, där lejonet hetsades på honom. Men
emedan öknens konung var ohågad att angripa, släppte man
ytterligare in en häst och sex bulldoggar. Icke häller detta hjälpte,
ty hundarna valde den klokare, men mindre ridderliga utvägen
att störta sig öfver hästen, och lejonet passade på tillfället att
smyga sig in i sin bur. Andra lejon, som därefter drefvos in,
flydde också undan, så att den tappra björnen ensam behöll fälten.
Men — fortsätter beskrifningen — på konungens befallning
blef han fjorton dagar senare hetsad till döds på en teater, och
modern till det dödade barnet fick tjugo pund af de inträdesafgifter,
som folket betalade för att se, huru björnen dödades.
Året därpå hölls en likartad »enskild» förevisning i Towern för
prins Henry, den unge härtigen af Braunschweig, härtigen af Lennox
m. fi. höga herrar. Och då gick det bättre. Lejonet var ursinnigt
och bet hundarna, »så att han höll deras hufvuden i sin mun, som
katten håller råttan», men blef äfven själf ganska illa tilltygad.
Ett nästan ännu vidrigare nöje har annoterats af Hentzner i
dennes dagbok. Sedan han omtalat striderna i Björngården,
fortsätter han: »På detta nöje följer vanligen ett annat. Fem eller
sex män ställa sig i en ring med piskor, med hvilka de utan
barmhärtighet slå en blind björn. Ehuru denne i följd af kedjan
ej kan undkomma dem, försvarar han sig icke dess mindre
rasande, kastar omkull alla, som han kan komma åt, rycker piskorna
ur deras händer och bryter sönder dessa.»
Det var för en publik med dylika nerver, kraftig matlust och
härlig törst, som den elisabethska tidens dramer skrefvos, och
detta förklarar mer än tillräckligt den blodiga karaktär dessa hade
på den tid, då Shakspere började sin värksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
