Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den utländska litteraturen i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan de båda landen afbröts väl genom Henrik VIII:s reformation
och den florentinska yllefabrikationens tillbakagång. Men
Italien hade dock anseende såsom Europas främsta kulturmakt,
och det enda moderna språk, som 1500-talets människor lärde
sig, var därför italienska, den enda främmande litteratur, som de
studerade, den italienska. Och en antydan om den italienska
litteraturens popularitet hafva vi däri, att en boktryckare i
London under åren 1584—1588 kunde — på italienska — utgifva ej
mindre än fem arbeten af Machiavelli och tre af Pietro Aretino.
En annan antydan om italienskans popularitet hafva vi i namnen
på de i Shakspere’s dramer uppträdande personerna. Att dessa
äro italienska i de stycken, som spela i Italien, är ju ej mer än
man kan vänta, men ofta äro de italienska, där de alls ej äro
motiverade af lokaliteten; så t. ex. i Hamlet, där vi möta namnen
Horatio, Bernardo, Francesco och Reynaldo. Karaktäristiskt är
äfven, att majoriteten af de engelska dramerna hafva scenen
förlagd icke till England, utan till Italien.
Enstaka italienska resande förirrade sig fortfarande till England
och bland dem en så betydande författare som Giordano Bruno,
hvilken uppehöll sig där 1583—1585 och därunder mycket
uppmärksammades; så går, såsom vi sedan skola se, hans bekanta
atomlära igen i Hamlets svårmodiga reflexioner öfver lifvets och
dödens mysterium. Vid tre tillfällen besöktes vidare England af
resande italienska teatertrupper, den första omkring 1573, den
andra, Drusianos trupp, 1577—1578 och den tredje 1610. Men
någon egentlig invärkan på det engelska dramats utveckling torde
dessa italienska trupper ej hafva haft. De båda första besöken
voro för tidiga, det sista för sent.
Vida starkare var strömmen af engelska resande till Italien, där
Rom och Venedig nu hade rykte om sig såsom Europas främsta
nöjesstäder. Af de dramatiska författare, som voro värksamma i
London vid Shakspere’s ditkomst, hade åtminstone Greene, Nash
och Munday besökt Italien, och hur vanliga de engelska
adelsmännens resor till Italien voro, kan man bland annat se af Ben
Jonsons satiriska skildring af en dylik typ, Sir Politick Would-be
i Volpone, och af Aschams utfall i det bekanta arbetet The
Schoolmaster (1570) mot dessa »italianed englishmen». En gissning,
som ifrigt förfäktats, är, att äfven Shakspere själf, i början
af 1590-talet, gjort ett besök i Italien, men bevisen förefalla
föga öfvertygande, i hvarje fall mindre talande än de skäl, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
