Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska idealismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gör den engelska litteraturen intryck nästan af en ödemark.
Chaucer dog år 1400, hans s. k. skola, Gower, Lydgate och
Occleve, fortlefde knappast längre än ett stycke in på 1430-talet,
och sedan dröjer det ända till 1530-talet innan vi få några af
engelsmän författade dikter, som kunna och vilja göra anspråk
på ett värkligt konstvärde. Chaucers »skola» fortlefde väl i
Skottland, men i England var poesien förstummad, vare sig nu
detta berodde på de våldsamma inbördes stridigheterna, rosornas
krig, eller på andra orsaker, och de båda författare, som
uppträdde under Henrik VIII:s första tid, Skelton och Hawes,
voro knapt annat än medeltidsepigoner.
Väckelsen till en mera betydande litterär värksamhet kom från
Italien. Under åren 1526—27 företog en ung engelsk diplomat,
Sir Thomas Wyatt, en resa dit, besökte Rom, Florens, Bologna,
Turin och Venedig samt vände tillbaka såsom en entusiastisk
beundrare af den italienska diktkonsten, särskildt af Petrarca,
som nu, tack vare Trissinos och Bembos språksträfvanden i början
af 1500-talet, åter var populärare än någonsin. Det var
denna diktning, som Wyatt nu tog sig för att efterbilda på
engelska, och äfven för honom som för de samtida italienarne var
språkintresset det öfvervägande. Han började därför med att
dikta sonetter. Mer än en tredjedel af dessa äro rena
öfversättningar från Petrarca, och de andra äro i hvarje fall efter
samma mönster. Men trots denna brist på själfständighet intaga
Wyatts dikter dock en rangplats i den engelska litteraturen.
För det första med afseende på versen. Denna hade efter Chaucers
dagar råkat i ett fullkomligt kaos, och det var därför en
betydande gärning, som Wyatt utförde, då han i sina dikter
åtminstone sökte att tillämpa en viss bestämd verslära — den
samma, som nu är gällande för all germansk vers och som
ursprungligen lånats från den latinska medeltidspoesien, d. v. s.
han sökte att införa en vers med jämna, bestämda höjningar
och sänkningar. Själf lyckades han visserligen ej fullt genomföra
sina principer, men redan hans närmaste efterföljare, Surrey,
gjorde det, och därigenom har Wyatt förtjänsten af att hafva
infört den vers, på hvilken sedermera Shakspere, Spenser och
alla den elisabethska tidens stora skalder diktade. Samma
formintresse dref honom ock att skrifva de första ottave rime och
terziner på engelska. Det senare versmåttet använde han i sina
tre satirer — de första, som finnas på engelska —, visserligen icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
