Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska idealismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Thomas Blenerhasset, och slutligen förenades alla dessa delar
år 1587, hvarigenom man fick en samling engelska historiska
biografier från sagotiden fram till Wolsey, Henrik VIII:s olycklige
minister.
Förut hyste man den meningen, att Mirror for Magistrates
varit den källa, från hvilken den Elisabethska tidens dramatiker
lånat stoffen till de chronicle plays, de skrefvo. Men ehuru
detta visserligen är oriktigt — ty för t. ex. Shakspere var källan
Holinshed’s prosakrönika — så har dock Mirror utan allt tvifvel
haft en mycket stor betydelse för det följande historiska dramat,
väl ej så att de dramatiska författarne därifrån hämtade några
historiska fakta och karaktäristiker — dem togo de från krönikorna —
men ur den synpunkten, att Mirror for Magistrates
gaf dem en poetisk uppfattning af krönikans mera torra fakta.
Och det var kanske företrädesvis genom Mirror, som Englands
historia blef populär och känd. I dess spår följde sedermera,
efter 1580, en ganska rik historisk diktning såsom Daniel’s Civil
wars, Warner’s Albion’s England samt Drayton’s Barons’ war
och England’s Heroical Epistles.
Något större poetiskt värde hafva endast Sackville’s bidrag.
Såsom vi sett var han ej med vid företagets startande, utan
inträdde först med den andra upplagan 1563. Men denna gaf
han en »induction», som lyfte företaget till ett högre konstnärligt
plan. Idéen är lånad från Dantes Divina Comedia, och dennas
mäktiga toner ljuda genom hela den gripande inledningssången.
En vinternatt har skalden, liksom Dante, förirrat sig i en skog,
där han möter en kvinna, Sorgen, som blir hans ledare, liksom
Vergilius blifvit Dantes, och vid hennes sida stiger han ned i
Avernus, där han mötes af Samvetskvalet, Hämden, Döden och
andra allegoriska väsen. På Charons färja passerar han sedan
Acheron och inträder i Plutos hemska rike, där de hänsofnes
olyckstryckta skuggor samla sig kring honom, och af dessa tager
Richard III:s gunstling Buckingham först till orda och berättar
sitt fall från lyckans tinnar.
Denna inledningssång är något vida mera än blott en imitation
efter Dante. Ty den fylles ock af Dantes ande, af dennes
stränga allvar och sorgbundna syn på tillvaron. Genom det hela,
särskildt skildringen af den dystra vinternatten, går den moderna
renässansmänniskans djupa melankoli, som så bjärt sticker af mot
Chaucer’s ljusa, naiva optimism. De allegorier, som vi möta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
