Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det engelska dramat före Marlowe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och äfven Borgerligheten, till hvilken konungen satt sitt sista hopp,
sviker honom. Slutligen förgiftas konungen af Förställningen,
hvilken för detta ändamål uppträder förklädd till munk.
Stycket erbjuder, såsom vi sedan skola se, ingen likhet med
de äldsta, värkliga chronicle-plays, som vi hafva, och Bale’s
moralitet, som först på sista tiden blifvit tryckt, var troligtvis
okänd utanför en tämligen trång krets. Det historiska skådespelet
utvecklade sig i hvarje fall ej ur moraliteten på det sätt,
som Bale’s Kyng John kunde gifva anledning att förmoda, nämligen
så att de allegoriska personligheterna så småningom trängdes
åt sidan af historiska. Ty redan de äldsta chronicle-plays
röra sig blott med värkliga personer och dramatisera utan alla
allegorier endast några episoder ur en krönika.
Den stridbara karaktären i dessa och dylika stycken väckte
dock regeringens betänklighet, och 1543 förbjöd en parlamentsakt
uppförande af skådespel »rörande läror, som nu äro föremål
för tvist» särskildt sådana, »som äro stridande mot den romerska
kyrkan». Detta hjälpte dock föga, och polemiska moraliteter
spelades ända till århundradets slut, då de af estetiska skäl fingo
vika för Shakspere’s och hans samtidas drama. Ännu så sent
som 1602 trycktes dock en moralitet, The contention between
Liberality and Prodigality, som året förut spelats för
drottningen.
Dessa allegoriska moraliteter äro ofta mer eller mindre komiska,
och i de flesta spelar The Vice en hufvudroll. Men det engelska
lustspelet har lika litet som sorgespelet utvecklat sig ur
moraliteten. Och ej häller farsen har för detta haft någon egentlig
betydelse.
Farser d. v. s. burleska, dramatiska folklekar med en från början
improviserad dialog ha troligtvis funnits hos alla folk och
under de flesta tider, men å den andra sidan är det naturligt, att
dessa efemära skapelser hvarken bevarats eller omnämts i den
mera allvarliga litteraturen. Tillfälligtvis har dock en och annan
råkat in i ett mysterium och på så sätt räddats, så t. ex. i
Towneley-plays’ skildring af »herdarnes tillbedjan». De tre herdarne, som
föra en fullt profan konversation om sina grälsjuka hustrur, blifva
efter åtskilliga komiska intermezzon bestulna på ett får. Tjufven,
en komisk figur vid namn Mak, gömmer fåret på så sätt, att han
lägger det i en vagga samt utgifver det för ett barn, med hvilket
hans hustru nyss blifvit förlöst. Herdarne, som först af försyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
