Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det engelska dramat före Marlowe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furierna, och akterna sluta med körsånger af ett allmänt,
moraliserande innehåll.
Dessa stycken, i hvilka fabeln lånats från den antika mytologien,
stå naturligtvis Seneca närmast. Men man skref äfven
latinska tragedier med ett kristligt innehåll. Lyckligast var i så
fall naturligtvis, om man kunde finna ett bibliskt ämne, som i
det hela hade samma händelseförlopp som en antik myt. Typisk
i detta afseende var skotten Buchananus’ latinska tragedi Jephtes,
ty ämnet är, såsom man torde erinra sig, mycket påminnande
om Iphigenia i Aulis, och denna tragedi var äfven mönstret för
Buchananus. En engelsk-latinsk tragedi Absalon, möjligen af
en Cambridge-lärd Dr. Watson, hade icke någon dylik direkt
antik förebild och är äfven föga dramatisk. Det mesta består
af budbärarnes episka berättelser, körens lyriska sånger och några
föga dramatiska samtal.
Lyckligare voro dessa latinskalder i de tragedier, hvilkas ämnen
de lånade från den turkiska historien — en mycket gifvande
källa för de antikiserande tragöderna ända fram till Racine’s
och Voltaire’s dagar, ty med afseende på våldsamma, blodiga
palatsrevolutioner hade ju den turkiska historien många episoder,
som ganska mycket erinrade om Senecas morddramer. Man
behöfver blott taga en hastig öfverblick af innehållet i
Solymannidæ af okänd författare. Stycket börjar med, att den döde
Selymus’ vålnad förkunnar furstehusets undergång på grund af
drottningens hat mot sina styfbarn. Selymus’ son Solymannus
har nämligen en drottning Rhode, som vill förskaffa sin egen son
tronen, och i detta syfte anklagar hon sin styfson Mustapha
för stämplingar mot fadern. En trogen rådgifvare visar väl
dennes oskuld, men drottningen förmår då, åter på en falsk
anklagelse, Solymannus att döda den trogne rådsherren. Och till
sist låter fadern strypa den ädle Mustapha.
Såsom vi sedan skola se, öfverflyttades smaken för dessa
turkiska Senecatragedier från universiteten till folkteatern, och
det var med ett dylikt stycke, Tamburlaine, som det nya dramat
började.
En fjärde grupp latintragedier lånade motiven från den
italienska historien eller novellen, som ju ock voro ganska rika
på upprörande händelser. Ett dylikt stycke, Perfidus Etruscus,
är ganska egendomligt, enär det på sina ställen erbjuder vissa
likheter med Hamlet. Tyvärr upplyser icke det enda manuskript,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
