Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det engelska dramat före Marlowe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
show), som allegoriskt förebildar handlingen i den följande
akten. Men 1574 uppförde en trupp af italienska skådespelare
en mask, som tyckes hafva varit mera komplicerad, ty att döma
af räkenskaperna uppträdde där herdar, nymfer, vildmän och
— Saturnus, och det är väl därför sannolikt, att masken varit ett
slags pastoral. Året därpå, då drottningen gjorde sitt ryktbara
besök på Kenilworth hos lorden af Leicester, skref Gascoigne
till hennes ära den första mask, som kan betraktas såsom ett
litet drama. Innehållet består blott i en kompliment. Diana
söker sin älsklingsnymf Zabetha, och för att finna henne vänder
hon sig till Jupiter, hvilken sänder ned Mercurius, som förkunnar,
att Zabetha sedan år tillbaka härskade öfver Europas främsta
välde. En annan dylik, på sin tid berömd mask, the Lady of
May, skrefs af Sir Philip Sidney, då drottningen några år
senare var på ett annat besök hos Sir Philips morbror.
Drottningen själf var på sätt och vis en af de medspelande. När
Hennes Majestät — så börjar stycket — lustvandrar i Wänsteads
park, kommer plötsligt en bondkvinna fram till henne,
faller på knä och ber om hjälp. Innehållet i hennes tal är, att
hon har en dotter, till hvilken två olika friare anmält sig, och
modern ber nu den visa drottningen afgöra saken. Sedan hon
ytterligare till denna aflämnat en versifierad supplik, hör man i
skogen ett oredigt larm, och fram komma sex herdar, en löjlig
skolmästare, Master Rombus, och den unga flickan, här kallad
the Lady of May. Först börjar en gammal herde, Lalus, att på
löjlig, bondsk prosa utveckla saken för drottningen, men
hufvudrollen spelas af Master Rombus, som med skolpedantens
lärdom och under många krumbukter håller följande tal:
Måtte den dunderdunsande Jovis utgjuta sina håfvor öfver Eders högvalborna
fagerhet, som med sina skinande strålar förskingrat dessa landtliga kreatur.
Ty jag är, Domina potentissima, en skolmästare, d. v. s. en pedagog, en
som är tämligen verserad i att hålla disciplin på ungdomsynglet, hvarvid
jag skam till sägandes begagnar mig af en sådan geometrisk proportion, som
tryter hvarken med afseende på lämpor eller på straff. Ty det heter ju:
Parcare subjectos et debellire suberbos. Likväl har icke mina dygders fägring
skyddat mig från dessa plebejers fläckande händer, ty då jag, solum modo,
velat stäfja deras blodtörstiga rabalder, ha de icke visat mig mera reverens,
än om jag varit en pecorius asinus — jag, som dock är, den jag är. Dixi.
Verbus sapiento satum est. Men hvad sade den trojanske Eneas, när han
for öfver de sandsköljande hafvens rasande förtretligheter: Hæc olim
memonasse juvebit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
