Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottet inom det engelska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visst syskontycke med maskspelen, och i hvarje fall är
handlingens tråd mycket tunn, karaktärerna knapt mer än skizzerade,
och den sceniska apparaten, musiken, de granna kostymerna och
dekorationerna mera maskspelets än det egentliga dramats. Musiken
har tydligen i dessa stycken spelat en hufvudroll, och de
uppfördes äfven af korgossarna i St. Paul’s. Men det, som af
samtiden mest beundrades i Lyly’s stycken, var den utmejslade,
på ordlekar, pointerade vändningar och till synes djupsinniga
sentenser rika dialogen. I regeln äro också hans dramer på prosa,
och däri ligger äfven för oss deras största betydelse, ty så
onaturligt och förkonstladt hans språk än är, har Lyly dock
onekligen förtjänsten af att hafva skapat den högre samtalsprosa, som
Shakspere sedan så mästerligt utbildade, ehuru han dock aldrig,
icke ens i sina mognaste arbeten, lyckades att helt befria sig
från den onatur och den falska esprit, som vidlådde Lyly’s
dialog. Men så pretiös denna senare än var, betecknade den
dock ett stort steg framåt i förhållande till det äldre dramats
knaggliga rim, ty Lyly’s dialog återgaf dock ett språk, som de
högre klasserna åtminstone bemödade sig om att tala, äfven om
de i värkligheten uttryckte sig vida naturligare. I prosadialogen
äro för öfrigt äfven här och hvar lyriska dikter inströdda, hvilka
visa, att Lyly trots all smaklöshet dock värkligen var ett stycke
poet, någon gång t. o. m. en stor skald.
Lyly’s litterära framgångar i början af 1580-talet lockade också
en skara andra unga universitetsmän från de presterliga studierna
i Oxford och Cambridge till London, där de djärft kastade sig
på litteratörens då ännu nya och vanskliga yrke.
I en novell, som till en stor del är själf biografisk, har Robert
Greene gifvit en mycket åskådlig bild af en dylik författarkarriär.
Hjälten i berättelsen, Roberto, har genom ett lättsinnigt lif kommit
allt mer och mer på förfall, och under denna decadens råkar
han en gång på en välklädd främling. »Hvad är ert yrke?»
sade Roberto. »Jag är skådespelare», svarade denne. »En skådespelare?
Jag tog er snarare för en förmögen herre; ty att döma
af ert yttre synes ni vara ganska tät.» »Det är jag också», svarade
skådespelaren, »och anses ej utan skäl i stånd att af egna
medel bygga en väderkvarn, om så skulle behöfvas. Förut hade
jag det visserligen sträfsamt nog, när jag traskade till fots med
mitt kostymknyte på ryggen, men tempora mutantur — Ni förstår
meningen bättre än jag, som skulle vilja öfversätta det med:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
